Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
momenter: det ena, att lasten fönuildras och synes som
dårskap; det andra, dårskapens humoristiska upplösning. Men
det ena sammanhänger så nära med det andra, att vi vid
betraktandet af dem‘endast med svårighet kunna skilja dem
från hvarandra, ja, knappast vid undersökningen af det ena
kunna underlåta att äfven beröra det andra.
Först har man då att besinna, det alla de uppträdande
personerna äro i sitt slag helgjutna naturer, ännu hafva så
mycken naivitet, att de lefva i det, som de göra. De supa,
de älska, de gräla, de slås, alldeles som vore detta i sin
fulla ordning, som kunde det icke annorlunda vara. Väl
händer det, att de för några ögonblick vakna till besinning,
vare sig att de förfela de lumppa ändamål, för hvilka de
handla, eller få stryk eller ådraga sig något annat missöde; de
kunna då klaga, ja gråta sorn Movjtz; men det räcker icke
länge. Snart tager deras naturligen goda lynne, deras friska
lefnadslust åter öfverhanden, deras tillfredsställelse med sig
Sjelfva visar sig åter lika oförstörbar, deras glädje åt lifvet
lika outsinelig. Likt de Homeriska gudarna kunna de tvista
och slås utån att detta störer den Olympiska salighet, som
herrskar inom Fredmans glada, men öfverdådiga krets. Och
med skäl kan den kallas öfverdådig. Det finnes nemligen hos
dessa figurer — liksom i allmänhet hos svenskarna och
syri-nerligast hos uppsvearna — ännu qvar en rest af det gamla
vikingalynnet, de hafva ett förakt för farorna och för döden,
i hvad skepnad den än må komma, en vårdslös
bekymmers-löshet om eget lif och hälsa samt en benägenhet att gå till
öfverdrift i så ett som annat, åt hvad helst de engång
hän-gifvit sig. De veta, att de dricka döden ur sina glas, och
likväl tömma de dem, sorglöst leende; en efter annan af
bröderna ryckes bort, och fulla och skämtande följa honom
de andra till det sista hvilorummet; de behandla, som
Atterbom säger, ”sjelfva döden och grafven som ämnen för
oinskränkt munterhet.” För sådana ödets slag, hvilka
kälkborgaren gemenligen tager sig mycket nära, äro de alldeles
osårbara; med lugn ser Movitz lågorna förtära hans trånga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
