Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hus. Med allt detta är dock ingen af dessa krogkunder en
i grunden dålig eller en genomrutten karakter; de äro alla
lättsinniga, men icke elaka. Med stor skicklighet har
Bellman visat denna lättsinnets rot i temperamentet, visat huru
det härleder sig från den nämnda öfverdådigheten, från en
naturlig lustighet och lifsglädje så väl som från en lättretlig
känslighet. Lättsinnet är dessutom hos de flesta paradt med
en stor portion godmodighet, hvilken sednare jemte
känsligheten synbart framträder i den kärlek för musik, som
utmärker alla personerna. Det ligger nemligen en sanning i
Gö-thes bekanta:
”Wo man singt, da lass1 dich ruhig nieder,
”Böse Menschen kennen keine Lieder.”
Alla de manliga personerna i Fredmans Epistlar med
undantag af Norström, Ullas man, äro virtuoser på ett eller
annat instrument; de förnämsta bland damerna äro sångerskor;
vid alla sammankomster, vid alla lustfär*der höras sång och
musik. Bildar vin och kärlek ena väsentliga beståndsdelen i
deras lif, så bildar musik den andra. Besinnar man nu, att
det sinliga i musiken är en af ande genomträngd sinlighet,
så får genom denna känslighet för tonernas konst
personernas karakter en viss adel; de visa sig mäktiga att ur
den råa djuriska sinligheten kunna höja sig till en högre
och renare. Med detta karaktersdrag sammanhänger på det
närmaste det Fredmanska sällskapets öppna sinne för
naturskönhet. I den tjusande Episteln: ”Ren Calad jag spår”
öf-vergifver hela sällskapet spelbordet för att skynda till det
öppnade fönstret och derifrån njuta af den herrliga nordiska
vintertaflan, som för dem ligger utbredd. Både natursinnet
och det musikaliska elementet stå i nära samband med den
glada hängifvenheten åt njutningen af lifvets goda och sprida
öfver yttringarne af denna njutningslystnad ett försonande
skimmer. De stormande krogkunderna synas oss icke mera
som lastens barn, utån som burleska narrar: det framträder
hos dem något rent menskligt, som gör att vi kunna förstå
dem, och i all deras förvändhet synas de oss dock som en spe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
