Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handlande personerna Sjelfva, klarare eller dunklare allt efter
som de äro förmögna af mer eller mindre djup reflexion.
Man kan nemligen hos Bellman uppställa en gradföljd af
komiska karakter, ända från de mest objektivt komiska, hvilka
åskådaren måste lånande underskjuta sitt eget medvetande,
ända till de allt mera och mera utvecklade formerna af
humor, hvilken sednare dock först i Fredman vecklar ut sin
fulla blomkrona, han, hela kretsens lefvande medvetande.
Besinningen öfver den egna dårskapen väckes vanligen af
orsaker, hvilka omedelbart härflyta som följder af
personernas handlingar, eller ock genom sammanstötandet af de
magter, hvilka herrska inom deras lefnadskrets. — Men med denna
dissonans kan icke allt sluta. Sinlighetens försvinnande i
den elegiska känslans brännspegel är icke den humoristiska
diktningens mål. — Sjelfva de medel, hvilka verka kontrasten,
bidraga till dess förmedling. Atterbom säger om
naturskildringarna, att de uttala en ”melodisk njutning af all den
oskyldiga fägring och lust, som äfven inom de lägsta och
hvar-dagligaste lefnadskretsar är eller kan vara omedelbart
tillgänglig.” Och så förhåller det sig äfven; de uttrycka i
ädlare och renare form samma pathos, som man finner hos de
uppträdande personerna. Detta kan äfven sägas ligga uti det
musikaliska elementet, ehuru dettas verkan griper vida
der-utöfver. Men denna förvandtskap gör dock icke tillfyllest;
inom skaldens eget medvetande skall förmedlingen försiggå.
Söndringen går öfverhufvudtaget inom Bellmansdikten icke så
djupt, att icke skalden på grund af sin ännu sunda lifskraft,
sitt sinnes naturliga spänstighet kan (liksom Fredman i
dikten) höja sig öfver motsatsen och den deraf alstrade
smärtan. Lifvets och naturens skönheter göra på hans känsla ett
öfvervägande starkt intryck; omöjligen kunna de vara ett
verk af en ond demon, omöjligen kan njutningen af dem
vara straffbar; icke kan skaparen hafva af jorden velat göra
ett enda stort trappistkloster. Det är väl sannt, att allt är
förgängligt, men genom det förgängliga arbetar sig det
oförgängliga fram; blomman vissnar, trädet fäller sina löf, men
7
mSrn :
[jmiciku )
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
