Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nicka åt Mollberg, ser Mutter inte hur han nickar,
Lyfter på hatten och grinar uppå skämt?
I takten han på klacken vickar :
”Ett, tu! och Ett, tu! håll takten, trampa jemt.””
Har man icke här hela Mollberg? Han är gripen af det
högtidliga i tillfället, är stolt i känslan af sitt befäl, men
förmår det Oaktadt icke fullkomligt undertrycka yttringarna af
sin russalighet, hvilken skymtar fram i hans patentliga gång
och åtbörder samt obeslöjad visar sig i de mystiska
nick-ningarna, i hvilka sednare visserligen äfven kunde ligga en
förnäm nedlåtenhet, derest de icke vore försatta med några
uns godlynt sjelfparodi. Om än Mollberg, såsom det synes, har
ett godt öllynne, så är han så mycket svårare att råka utför
”dagen derpå”; det får Christian Wingmark erfara vid sitt
besök hos Mollberg dagen efter den sistnämndes namnsdag.
Det är vid detta tillfälle, som Wingmarks nattkappa till hans
stora bedröfvelse blir sönderrifven. Men äfven under
vresigheten lyser dock Mollbergs godmodighet fram; Wingmarks
frågvishet straffas genom befallningen att sjunga, och, då
Wingmark ursakar sig, ropar Mollberg:
”Orkar du då dansa med mej?
Du är Luxemburg stor,
Och jag är fan, kära bror!”
Att en person med Mollbergs lynne, han, som ”aldrig blir
rädder i krig,” lätt kan råka i slagsmål, är tydligt; också
får väl hans yttrande:
”Engång slåss jag hvart år,
Då är min namnsdag,”
icke fattas efter orden, utån snarare betraktas som en
snäs-ning, genom hvilken han vill låta Wingmark förstå, att det
icke angick denne, hvar och hur Mollberg fått sina skråmor.
Emellertid framställer honom Bellman endast engång i denna
situation, förmodligen ledd af den riktiga instinkt, att
Mollberg i de flesta fall bort framgå som segrare ur striden,
men vore som sådan icke så lämplig för humoristisk
behandling. Den nämnda situationen är den, då Mollberg råkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
