Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och prisar det fradgande ölet, hvarpå han, efter , en
vemodigt skämtsam blick på sig sjelf, öfvergår till en skildring
af sin färd öfver Stygen: ”stjernorna slockna, stränderna
tjockna, tills i svarta skuggan inga himlar syns. ”Mitt qval
begyns:” utropar han; men omedelbart derpå höres ett ”God
natt madam”, som bryter den högtidliga stämningen och
visar, att han är fullt mäktig situationen. En ytterligare
stegring af samma känslor förnimma vi i Ep. 27, ”Gubben är
gammal, urverket dras”. Fredman ser, att döden ställt sitt
timglas vid hans glas och kring buteljen strött sina pilar.
Hans tankar föras då — lika poetiskt fint som psychologiskt
rigtigt — tillbaka till dem, som skänkt honom lifvet; sin fader
beskrifver han som en odåga, den der liksom han sjelf
dyrkat Bacchus och Fröja, samt slutar med att bedja Movitz
låta hans stoft få blanda sig med fädrens ben. Här röjer
sig tydligen den ofvanomtalta naivitet, som äfven Fredman
med sitt klarare medvetande eger. Erinringen om
föräldrarna kan nemligen visserligen synas som en ursäkt, hvilken
han tillgriper för att mildra det anstötliga i sitt eget
lefnads-sätt; men å andra sidan ligger det äfven deruti en naiv komisk
belåtenhet öfver att icke hafva vanslägtats, att vara en värdig
son af en värdig fader. Och derföre, trots den allvarliga
grundtonen i hela epistlen, visar sig icke Fredman nedtryckt af
den tyngande dödstanken. 1 alla dessa Epistlar och ännu
flera lft) behandlar Fredman sig sjelf med en tydlig ironi.
Men stundom öfvergår denna sjelfironi till sjelfbespottning,
när nemligen hans reflexion, väckt till full sans af en eller
annan yttre anledning, vänder sig med hela sin styrka mot
honom sjelf. Sådant är förhållandet, då Fredman förfrusen
och vanmäktig ligger en sommarnatt i rännstenen vid krogen
1&) Enligt Atterbom göres Sjelfva den Fredmanska poesien till
föremål för ironi uti Epistlen till Wetz, (n:o 44). ”Hvad vi der se”
yttrar A., ”är skenbart en ironi öfver den arme bröllops-poeten Wetz,
men i djupet är det just en poesiens ironi öfver sig sjelf, eller
åtminstone öfver den incarnation, som hon antagit i egenskap af Bellmans.”
(Atterbom Sv. Siare och Skalder. Del. VI. s. 408).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
