Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sväfvande, då å ena sidan dess gräns mot kulturhistorien, å den
andra dess egoskilnad mot de särskilda vetenskapernas historia ej Sr
fullt bestSmd, erkänna vi villigt på samma gång som vi hembära Hr
L. vår tacksamhet derför, att han sökt reda frågan och icke, såsom
så många andra, kringgått henne. Men då Hr L. bestämmer
litteraturhistorien att vara stilens historia (s. 8), synes knappast mycket
härmed vara vunnet, såvida som ordet stil är kanske ännu mera
mångtydigt än det andra. Allt beror således på den analys af detta
ord, som förf. gjort. Vi finna i detta hänseende den bestämningen,
att stilen är förhållandet emellan tankeinnehåll och form (s. 8 n.
18). Söka vi åter en närmare förklaring af detta genom
obestämdheten af ordet form nog sväfvande yttrande, kunna vi (s. 5) läsa,
att stil (i högre mening) är det sammanlänkande af materia och form,
som är hvarje enskild skriftställare eget. Men antages en sådan
bestämning, synes oss litteraturhistoriens uppgift blifva nog inskränkt. Ty
utan att bär vilja filosofiskt bestämma litteraturhistoriens begrepp,
hemställa vi endast till förf., huruvida ej det tillhör litteraturhistorien att
sysselsätta sig med de olika s. k. stilarterna och doras förhållanden
inbördes, om ej t. ex. en bearbetare af Romerska litteraturhistorien är
skyldig att redogöra för de anledningar, som bragt olika stilarter till
blomstring under olika perioder, och hvarföre vissa sådana aldrig
hannit till någon hög utveckling. Vi erkänna gerna individualitetens rätt
inom litteraturhistorien; men vi kunna ej Öfvertyga oss, att ej denna
har ett högre mål än att blott bedöma, huru hvarje enskild
skriftställare i sin stilart lyckats uttrycka sina tankar. Ja! vi tro, att äfven
tankeinnehållet till en viss grad bör utgöra föremål för
litterärhisto-risk ’behandling. Så måste väl i en Romersk litteraturhistoria lemnas
upplysning derom, hvarifrån Plautus och Terentius hemlat stoffet till
sina komedier, om de olika källor Livius och Tacitus begagnat och
deras olika forskningsart, om de sagor och berättelser, som gM
Vergilius ämne till hans Aeneis, m. m. Allt detta synes oss
nödvändigt att känna, för att kunna fatta en riktig föreställning om
Romerska litteraturens utveckling.
I afseende på behandlingen af det äldsta tidehvarfvet inom den
Romerska litteraturen skiljer »g Hr L. vida från alla sina föregångare
Utgående nemligen från den grundåsigten, att det äldsta och det
yngsta tidehvarfvet till hvarandra stå i den närmaste förbindelse, nöjer
sig Hr L. ej med att framställa den äldsta perioden inom sig sjelf, utan
fullföljer flera af de litterära riktningar, som då uppstodo, in i
kejsartiden, emedan enligt hans mening forntiden icke kan förstås, utan
att studeras tillsammans med kejsartiden. Enligt vår åsigt hvilar dock
detta förfarande på en falsk grund. För att bevisa sambandet mellan
den äldsta och yngsta perioden (se s. 11—16) åberopar Hr L den
beundran för och äfven imitation af forntidens uttryckssätt, som enligt
hans tanke redan på Augusti tid började göra sig gällande och blef
allt starkare och starkare under kejsartiden. Vi anmärka häremot först,
att denna riktnings herrskande på Augusti tid ingalunda bevisas al
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
