Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till de svarta rikena. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
relse, sådan som en fattig skrifvares hustru blir efter
års slit och tunga söckendagars bestyr. Hvad bryr
jag mig om, att hon har sin hängifvenhets varma och
trofasta blick, när hon pysslar om mig, då jag är sjuk,
hennes ögon äro glanslösa och blicken skefvar litet.
Nej, tacka vet jag henne, som gaf mig den sköna,
mörkröda rosen . . .
Har jag inte nästan glömt hvart jag far? Kastar
jag rosen? Ja. Jag vet inte hvem hon var, jag såg
henne aldrig, som gaf mig den. Och det är dumt
att tänka stort om det man inte känner. Hvar är
du, hustru? Hvarför har hon inte följt med mig i
kärran? Jag skulle ju visa henne mitt fagra fattiga
land. Ser du, de ha tagit opp åker här invid vägen,
snedt öfver kullen åt stugan till. Tänk, så plogen
måste stå på lut, när här ska brukas. En så’n brant
sluttning skulle de inte bry .sig om, där det är fet och
bördig jord, där det är slätt och rikt land, där man
aldrig vänder kläderna eller går i trasiga skodon. Men
vi, ser du, vi häroppe ifrån det magra, backiga landet
emellan sjöarna, vi få vara noga om styfvern och
inte förtröttas ...
Står det ingenstans just de orden: du skall inte
förtröttas? Hustru, hör du inte att jag frågar! Så,
det var ju sant, du är inte med. Nå, då får jag väl
fråga någon annan. Pro, Blacken, du är då lättare
att få stannad än att få i gång. Här har du skorpan,
som har varit min förhoppning hela dagen, det foder,
som jag lofvade mig själf, om jag höll ut och arbetade
undan ordentligt. Och nu har jag gjort det, och därför
afstår jag den åt dig, Blacken. Det är så lätt att
afstå, men det är så tungt att bli beröfvad någonting.
Ja, adjö med mig, Blacken, jag tror inte jag vill
åka längre. Gamla trötta skrifvarben gör det godt
att få sträcka på. Och det gick inte i kärran. Gammal
och obekväm. Nej, det är härligt att få gå. Här —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
