Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Klackadoktorns» Klara. En sann skånehistoria från 1880-talet. Af Henrik Wranér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är din skull, tös! Hvarför hindrade du
mig inte?
— Skulle jag satt mig opp mot min egen far?
— Ja, det skulle du, när jag var så dum–
hm, hm, hm!
Prosten såg skarpt på Klara och upptäckte en
liten skälm i ena mungipan.
— Klara vet nog något sätt att få honom till
rätta igen. Och nu säger jag adjö och lycka till!
Han gick.
»Klackadoktorn» satt en dryg stund och
sur-mulade.
— Hvar håller han till?
— Hvad vet jag? Ni låste ju dörren hvar kväll
— jag har ju inte kunnat komma ut och träffa någon.
Hon teg naturligtvis med att hon hvar natt bytt
bref med honom genom fönstret åt trädgården.
— Det här var värre än allt annat!
— Gå opp till Eskilander och hör med honom :
kanske han vet något.
— Kan inte du gå?
— Tack så mycket! Det är inte jag, som har
drifvit honom från hus och hem.
Gubben grinade värre än vanligt, men så klädde
han sig och gick.
När han kom hem på kvällen, hade han Vilhelm
med sig.
Och den kvällen stod glädjen högt i tak. Vilhelm
hade varit hos prosten och fått närmare underrättelser
om sin far, som redan gått hädan. Han behöll
fosterfaderns namn, fick hans tös och byggde på den gamla
tomten ett stiligt hus. Där bodde han ännu för en
5 å 6 år sen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
