Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En germansk och en romansk tendensdiktare. Af Johan Bergman. Med porträtt af Björnstjerne Björnson (vid 50 och 70 år) och Emile Zola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som rättfärdighetskämpen och sanningssökaren står, lika
djupt sjunker en diktare, som af detta sanningskraf
har endast skalet, som utger sig kämpa för sanning
och rätt, men som icke tror på hvad han förkunnar.
Det är skillnad mellan den hänsynslöse sanningssökaren
och den officielle sanningssägaren. De två kunna icke
nämnas på en och samma dag. Men Björnson och
Zola kunna nämnas på en dag. De höra bägge till
den första kategorien.
Det är icke hvar dag det händer, att en sådan
storstilad kämpagestalt af detta slag uppträder i
världen som den nu sjuttioårige norske
världsdiktaren-Det är sällan samtiden gifvet att fullt riktigt värdesätta
sina storheter. Mången, som burits på
samtidens-händer i ynnestens gullstol, består ej för den kritiska
eftervärldens pröfning. Och stundom händer det ock,
att eftervärlden lyfter en död och af samtiden
bortglömd idébärare till den sena berömmelsens höjd.
Svårast att bli rättvist bedömd af sin samtid har den
som har slagskämpens natur och därför omgifves af
mer eller mindre efter örfilar och knytnäfsslag svidande
medmänniskor. Och dit hör Björnson. Särskildt här
i Sverige, där man varit mycket angelägen att när
han slagit på det ena kindbenet vända det andra till
för att få mer, är man ganska ömskint. Och det
fordras därför en viss själföfvervinnelse för att döma
objektivt, där ett argumentum ad hominem ligger så
nära. Men vi svenskar äro också vana att respektera
— eller åtminstone teoretiskt erkänna — Thorilds
gamla sats, att »detta skall vara detta». Politikern
Björnson förstår man sig icke på i Sverige, men
skalden och idékämpen vördar man. För öfrigt — det
ligger redan aska öfver ofrids låga, och i det ingående
70-talets aftonbelysning aftecknar sig Björnsons bild
med drag, som icke äro den söndrande ovännens utan
den till samling manande vännens.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
