Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin arm åt betjen len. »Jag kan numera visserligen ej mycket. Men ni skall fä höra en
composition som jag salle just då franska armén framträngde mot Wien. Stycket
heter: »Gud bevare Kejsar Franz!» Han spelade derefter melodien, med clt obeskrifligt
ullryck. Efter styckets slut blef han ännu några ögonblick sillande framför
instrumentet, lade båda händerna derpå och sade med tonen af en vördnadsvärd palriark: »Jag
spelar delta stycke hvarje morgon, och ofta har jag i stormiga dagar derur hemtut
tröst och lugn. Jag kan icke annorlunda, jag måste dagligen spela det en gång. Jag
är så lycklig till sinnes, när jag spelar det, och älven en lid efteråt.»
Boieldieu och besöket i Vaudeville-Tkeatern.
Boieldieu var en mycket begåfvad menniska. En betydande talang, själens adel,
det mest älskliga väsende, och allt detta genomträugdt af hjertals godhet,
tillvann honom äfven dem, som icke egde förmåga alt fatta och förstå hans stora
förljensler.
Jag påminner mig ett mindre bekant drag ur hans lefnad, en enskildhet, något
obetydligt, men som dock bär vittne om hans milda charakter, och jag kan icke neka
mig nöjet att berätta detsamma.
Vid Pariser-lhealrarne af andra ordningen är del brukligt att lemna de
Opera-componisler, hvilkas composilioner man äger, fri entré.
Boieldieu var just deu compouist, hvilkens musik på dessa theatrar ofta hördes,
men ingeu af componisterna begagnade sig mindre deraf än Boieldieu. Han hade
nämligen ännu aldrig gjort bruk deraf, då han en afton fick det infallet att besöka
Vaude-vill-Thcalern för alt åtminstone en gång göra sin rättighet gällande.
Han inträder, anmäler sig i controll-konloret. Betjeningen derslädes blifver deraf
öfverraskad och anhåller att han än en gång behagade nämna sitt namn; — så sker.
»Men det är omöjligt!» utropade controllören.
»Hvad, omöjligt?»» säger Boieldieu.
»Ja visserligen», svarar controllören, emedan Herr Boieldieu hvarje afton kommet
hit, och har redan intagit sin plats.»
»Ah! det ar något för myckel», säger Boieldieu, »och jag är nyfiken att lära kanna
den man, som med sådan djerfhet bemägligar sig min plats.»
»Om ni önskar», svarar controllören, »förcr jag eder genast till honom; ni får då
förklara eder, och vi erfura hvem den rätte är.»
»Jag önskar intet annat», återtager componisten. Och i del han begifver sig al
med controllören, förebrår han sig sjelf. Hvad, — tänker han, — jag skulle störa den
fattiga satan, som säkert nu som bäst njuter af skådespelet, och som så ofta gått hit,
och delta för mitt infall alt vara här en limma? Nej, det vore orätt. Och han
vände om. ’
»Min Herre», säger han till controllören, »jag har behof alt se herrn derinne,
jag skall tillstå sanningen.»
»Det är verkligen Boieldieu, componisten, men jag är hans bror, och jag trodde
mig derfore kunna få begagna hans plats.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
