Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fester och helgdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FESTER OCH HELGDAGAR
Festskickets splittring i en helig och en
profan sfär återspeglas i ett differentierat
språkbruk. Helg och högtid få beteckna den
religiösa f., medan det sistnämnda ordet
erhållit en mera profan innebörd. Denna
uppdelning torde ha befrämjats av
protestantismen, särskilt i dess reformerta gestalt (jfr
den därav påverkade väckelsefromheten).
Däremot är gränsen mellan den kyrkliga
och den folkliga f. alltfort mera flytande
inom katolicismen.
En språklig kvarleva från den tid, då
kyrkhelg och folkfest sammanföllo, utgör ordet
mässa som beteckning för en rent
profan f., marknad eller utställning, jfr
idrottsmässa, hantverksmässa. Benämningar som
ersmäss och olsmäss bevara minnet av
gamla helgonfester. Kärrmässa är en nu ofta
oförstådd förvanskning av kyrkmässa, som
firats till minne av en kyrkas invigning
(anniversarium dedicationis ecclesiæ). Den har
i Sverige och Finland efter kontinentala
förebilder ofta förbundits med en
skördefest på högsommaren eller hösten, särskilt
vid mickelsmäss (Mikaelidagen 29 sept.).
En rik terminologi har utvecklats omkring
det lokala högtidsskicket. I Norrbotten har
t. ex. förekomsten av nattvardsgång
utmärkt en helg framför en vanlig söndag. En
storhelg räcker flera dagar, och
kyrkstugorna ha före färdväsendets nuvarande
utveckling då alltid tagits i bruk. I Nederluleå
ha kyndelsmäss, »slåttanhelgen», d. v. s.
första gången det är nattvardsgång efter
gammelmidsommaren (räknad efter den
julianska, i Sverige år 1753 avskaffade
kalendern!), Mikaeli och allhelgona (»heljamäss»)
kallats småhelger. Vidare har man skilt
mellan ungdoms- och gammeldomshelger. Vid
de förra har också marknadsliv och dans
förekommit.
På tyskt språkområde har förekomsten
av sammansättningsledet Spie! (lek) i
ordet »Festspiel» föranlett en
principdiskussion av skillnaden mellan beteckningarna
»Spiel», »Festspiel» och »Fest». Pater W.
Schmidt har framdragit exempel på att
av närbesläktade stammar bland
naturfolken de äldsta sakna egentliga festspel,
medan de äga både f. och religiös gripenhet.
859
Oavsett hur härmed förhåller sig, är dock f.
något mera än lek, liksom den religiösa
känslan yttrar sig på andra sätt än i f. och
festkänsla. »För att en fest skall uppkomma
ur den blotta leken måste något gudomligt
tillkomma, genom vilket det annars omöjliga
blir möjligt. Man lyftes upp på ett plan, då
allt blir som i paradisets morgon, lysande,
nytt och enastående, när man är
tillsammans med gudarna, ja själv blir gudomlig,
när skaparandan blåser och man deltager i
skapelsen.»
2. Naturfolks ochicke-kristna kulturfolks f.
Bland naturfolken och i många fall också
hos kulturfolken ha Kerényis ovan
citerade ord en mera än symbolisk innebörd.
I f. förflyttas människan tillbaka till
urtiden, eller den första tiden blir snarare
levande i nuet. Skapelsen och de
urtidshändelser, som givit upphov till världen och
människolivet och skänka det mening och
innehåll, uppföras dramatiskt i form av
festspel. Därmed nyskapas också tillvaron, och
den åtrådda lyckotid, som människan
ständigt ser fram emot, är för ett kort ögonblick
verkligen inne. Tvillingparet urtiden-den
yttersta tiden möts alltså i det närvarande
och lyfter människan ur tidens vanliga ström
och in i en annan tids- och livssfär.
Den nu skildrade grundupplevelsen av f.
är så allmänt spridd inom religionens värld,
att den skulle kunna hänföras till vad C. G.
Jung kallar urbilderna eller archetyperna
i människans psyke. Med en äldre
terminologi, präglad av Bastian, kunde man
också tala om en elementartanke. Den
rituella och mytiska dräkt, i vilken denna
upplevelse är klädd, kan emellertid vara mycket
växlande.
De nutida indianerna i nordvästra
Kalifornien fira en nyårsfest, som antingen bär
detta namn eller kallas Återupprättelse,
förnyelse, befästande av världen. Efter f:s
allmänna del betecknas den också som
hjortskinns-, resp. hoppdans eller endast
»danser». Den speciella och esoteriska delen av
f. har till uttalat syfte att förnya världen,
vilket åskådliggöres genom
återuppbyggandet av den heliga byggnad, i vilken dansen
skall försiggå. Vidare tändes den nya elden,
860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 3 01:42:20 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ntu/1/0444.html