musiken och i folkvisorna. Även den etiska livsprincipen, som främst tog sikte på släktens ära och ofta tvingade till svårartade hämndeakter, bidrog att skapa en ganska tung pliktmoral. Grunduppfattningen av livet bottnade i den sociala livssynen. En enskild människa hade knappast något värde i sig. En ensam man utan rotfäste i ätten — varför skulle han längre leva? (Havamal 50.) Ättsolidariteten ägde en motsvarighet i bysamhörigheten och bygdegemenskapen, i vilka gemenskapsformer den nordiska religionen förverkligades. Folktro och folkbruk. Det kollektiva draget präglar även de folkliga bruken och föreställningarna. Årets folkliga fester avsågo till viss del att täcka behovet av gemenskap och fest. En ganska rikt utbildad festcykel fanns redan under den förkristna tiden. De flesta riter och seder anslöto sig till vårbruk och skörd, men även julen omfattade åtskilliga folkliga bruk, av vilka en del i omvandlad form bevarat sig ända in i vår tid. Jämsides med tron på gudarna levde tron på varjehanda föremål och väsen, såsom stenar, träd, källor, lundar, fjäll, alfer, diser, tomtar, troll, vättar, vittror, huldror och mycket annat. Något konkurrensförhållande torde inte ha rått mellan de båda slagen av tro. Under vardagslivet kunde gott tron på vättar och vittror, träd och fjäll fylla livet med det mått av religiöst innehåll, som behövdes för att ge livet värde, men vid stora högtider eller livsavgörande händelser, såsom födelse, giftermål och död, vid härnadståg och missväxt, grep man hellre fast om den fäderneärvda tron på asar och vaner och gick solidariskt in under blotens former. Litt.: se även under Germansk religion. J. de Vries, Altgermanische Religionsgeschichte 1—2 (Leipzig 1935—37; standardarbete) ; A.J. Olrik— H. Ellekilde, Nordens gudeverden (Khvn 1926 ff.; under utgivning); A. Closs, Die Religion der Germanen in ethnologischer Sicht (i Christus und die Religionen der Erde hrsg. v. F. König 2, Wien 1951; företräder pater W. Schmidts kulturhistoriska syn). — Källor: K. Helm, Altgermanische Religionsgeschichte 1 (Germanische Bibliothek 5. Reihe 2. Bd. 8, Heidelberg 1913); 40 1249 NORGE W. Baetke, Die Religion der Germanen in Quellenzeugnissen (2 ed. Frankfurt a. M. 1938). — Ortnamn: M. Olsen, Hedenske kultminder i norske stadsnavne 1 (Kristiania 1915); dens., Ettegård og helligdom (Oslo 1926); E. Wessén, Forntida gudsdyrkan i Östergötland 1—2 (Linköping 1921—22); dens., Minnen av forntida gudsdyrkan i Mellan-Sveriges ortnamn (Helsingfors 1923); se även Nordisk kultur 5 (Sthm 1939; med bidrag av flera förf.). — Mytologi: Här måste hänvisas till ett otal monografier och specialundersökningar; se |litt.- förteckning i de Vries. K. Helm, Wodan (Giessener Beiträge zur deutschen Philologie 85, 1946). Ett försök till modern tolkning av nord. mytologi i H. Ljungberg, Tor 1 (Uppsala univ. årsskr. 1947: 9); W. Baetke, Die Götterlehre der Snorra-Edda (Berichte üb. die Verhandl. Der Sächs. Akad. der Wiss. zu Leipz. Philol.-hist. KI. 97:83, Berlin 1950). — Kult: För Uppsalakulten se E. Wessén, Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria (Uppsala univ. årsskr. 1924); den senaste diskussionen om Uppsalatemplet finnes i Fornvännen 1950—52; S. K. Amtoft, Nordiske gudeskikkelser i bebyggelsehistorisk belysning (Khvn 1948). — Religiositet: V. Grønbech, Vor folkeæt i oldtiden 1—4 (Khvn 1909— 12); W. Baetke, Art und Glaube der Germanen (2 ed. Hamburg 1934) ; dens., Christliches Lehngut in der Sagareligion (Berichte üb. die Verhandl. der Sächs. Akad. der Wiss. zu Leipz. Philol.-hist. KI. 98: 6, Berlin 1951); H. Ljungberg, Den nordiska religionen och kristendomen (Nordiska texter o. unders. 11, diss. Uppsala 1938); F. Paasche, Hedenskap og kristendom (Verker i utvalg 3, Oslo 1948). — Folkliga föreställningar: M. P:n Nilsson, Årets folkliga fester (2 ed. Sthm 1936); C.-M. Edsman i under art. Folkfromhet anförda uppsatser. H. Lj—g9 NORDISKA EKUMENISKA INSTITUTET, se Ekumenik. NORGE. 1. Kirkehistorie. Kristendommens innførelse var forberedt gjennom vikingetogenes kontakter med det kristne Europa. Misjonsimpulsene kom hovedsakelig fra angelsaksisk hold; i Viken (omkring Oslofjorden) virket også danske og tyske misjonærer. Det avgjørende initiativ skyldes de tre misjonskonger Håkon Adalsteinsfostre (ca. 945—960), Olav Tryggvason (995 —1000) og Olav* den Hellige (1015—30), som alle var blitt døpt i utlandet. De to Olaver medbrakte engelske biskoper og 1250