pergament att trycka på. Slutligen utgör exemplarens skönhet i yttre hänseende en vigtig punkt för bokälskaren. Ett solkadt exemplar, nött eller starkt läst, i söndrigt, dåligt, slitet band föraktar han; eller åtminstone råkar hans skönhetssinne i stark strid med hans samlarbegär, i fall den så tilltygade boken skulle vara en sällsynthet. Oftast får dock det senare öfverhand, och han köper, byter, skaffar sig det rara arbetet, i hopp om att kunna genom omsorgsfull rengöring dölja dess svagheter och genom nytt, stilfullt band återge det en viss glans eller ock, i värsta fall, för att gömma det, tills ett annat, vackert exemplar erbjuder sig. Bokvännens fasa är »luntan», det böckernas skick som jag nyss beskrifvit; och just deri skiljer han sig helt väsentligt från boksamlaren, som ofta sjelf ej rädes att göra böcker till luntor genom oaktsamt bruk. Alla bokvänner vilja ega en rar bok; men som böcker i få exemplar ej kunna tillhöra hela verlden, hafva de hittat på en enkel utväg för att tillfredsställa sin passion. Man trycker om mycket sällsynta böcker med mycken noggranhet, ja, till och med fullkomligt facsimilerade på fotolitografisk väg; men man trycker blott mindre upplagor, för att ej allt för mycket skada sällsyntheten. Denna omtryckning har i synnerhet i våra dagar antagit ganska aktningsvärdt omfång inom nästan alla odlade länder, större naturligtvis i samma mån bokälskarnes antal vuxit. Ja, till och med handskrifter hafva genom fotolitografiens tillhjelp blifvit tillgängliga för en liten intresserad krets. Så minnas vi huru för några år sedan tio folioband af Swedenborgs dittills outgifna skrifter på detta sätt afbildades i Stockholm genom en nitisk amerikansk lärds åtgärd. En annan af bibliofilernes små förnöjelser är att tillverka sällsyntheter, icke blott genom att omtrycka äldre sådana, utan äfven genom att utgifva egna eller andras förr otryckta alster i mycket små upplagor, utstyrda med all prakt i tryck och ofta dyrbart illustrerade. Sedan numreras exemplaren, och den lycklige innehafvaren af hela upplagan utdelar då och då ett sådant till sin närmaste krets af liktänkande eller åt en och annan vetenskaplig berömdhet. För öfrigt omvexla föremålen för bokvännernas smak lika mycket som alla andra menskliga tyckens. Den ene samlar paleotyper (böcker från boktryckerikonstens första halfsekel), den andra endast småtryck från gårdagen, flygskrifter och skämttidningar; en har i stor skala anlagt en samling teateraffischer, medan en annan åter blott vill hafva de största och tyngsta folianter. Tryck på pergament och tryck på gråpapper hafva lika ifriga efterforskare; och när den ene önskar allt som utkommit om Dante eller Petrarca, söker en annan hela litteraturen om hattborstar eller tandpulver. Ingenting är, med ett ord, omöjligt för en bibliofil att samla, ingenting får vara omöjligt att skaffa. Derför vet också en sannskyldig bokvän utvägar för alla fall. Kan boken eller skriften fås till skänks, köpas, tillbytas, — godt och väl; hvarom icke, så — annekteras den. Bibliofiler hafva funnits hvilka, i likhet med den för några år sedan upptäckte ryssen, från offentliga boksamlingar hemburit tusentals band under sin pels; andra hafva på de otroligaste vägar förskaffat sig sina sällsyntheter. Vanligen är det förmögne män som slå sig på samlandet af böcker; men ej sällan ses personer i mycken fattigdom, endast genom de ihärdigaste uppoffringar, hopa skatter af böcker, småskrifter, sällsyntheter m. m. Jag vill blott erinra om ett sådant namn, en samlare af äkta skrot och korn, om också ej en bibliofil i den stränga mening i hvilken vi här fattat ordet: Gabriel Marklin. Och vid hans, liksom vid flertalet af våra bibliofilers minne låder ingen fläck af det der tvetydiga slaget jag nyss antydt. Näst exemplarens skick i afseende å tryckets skönhet, margernas bredd, papperets tjocklek och hvithet spelar helt naturligt bandet den vigtigaste rolen i bokvännernas verld. Redan från äldre tider, så snart boksamlingar började uppkomma, skänktes mycken omvårdnad åt böckernas hölje; ja, till och med under medeltidens första skede inbundos och pryddes vigtigare handskrifter med stor kostnad och på det dyrbaraste sätt. I alla tider hafva bokvännerna velat ej blott prydligt och praktfullt inbinda sina böcker, utan också beteckna sig som deras egare. Enklast sker det genom namnets inskrifvande i boken, ett bruk som alltjemt fortlefver. Men för den praktlystna renässansens herrar och boksamlare var detta ej nog; hela bandet