försågs med prydnader, som angåfvo egaren: hans vapen, initialer, valspråk inflätades i de rikt slingrande ornament med hvilka permarne öfversållades. Med boksamlingarnes ökande, böckernas fallande pris och stigande antal blef det ej mer möjligt att på hvarje band nedlägga så stort arbete som det hvarom de egentliga renässansbanden vittna; men egarens vapen saknades sällan under följande tiden, förutsatt att han hade något. Oadlige bokvänner förekommo under sextonhundratalet temligen sällan; men de uppfunno åter sättet att medelst tryckta eller i koppar stuckna bokmärken, fastsatta å frampermens insida, beteckna sina böcker. Bruket upptogs snart allmänt, och äfven det har fortlefvat till våra dagar. Ett bokmärke, ett »ex-libris», som fransmännen kalla det, tillhör ännu en sann bokväns kännetecken. Blott kungliga eller furstliga personer och offentliga inrättningar, bibliotek m. m. hafva behållit bruket att genom rygg- eller permstämplar teckna sig tillhöriga böcker. Mycken smak och fantasi hafva nedlagts på graverandet af bokmärken, särdeles under förra århundradet; och Frankrike, bibliofilernes förlofvade land, har sett sina förnämste konstnärer täfla i teckning och stickning af dessa små prof på tidehvarfvens och bokvännernas lynnen. Banden äro, äfven de, ofta mycket betecknande för egaren, för stället der de utförts, för folket hos hvilket de uppträdt. Kan man tänka sig större skilnad än t. ex. mellan ett ärevördigt mörkbrunt skinnband med blindtryck, utfördt i Basel kring midten af 1500-talet, och de små koketta volymer i röd marocko med guldsnitt och rika guldprydnader, som utgingo från någon parisbokbindares »atelier» från förra århundradet? Eller, för att hemta ett exempel från Sverige, hvem bland våra bokvänner skiljer ej på Lovisa Ulrikas eller Tessins eleganta band, fint förgylda af den utmärkte Kristofer Schneidler eller hos någon af Paris’ bäste mästare, och Stiernmans eller Warmholtz’ enkla, allvarliga band eller Jonas Hallenbergs klassiker med de hvita pergamentsryggarne och den effektfulla röda titellappen? Det ligger en hel liten lefnadsteckning i ett sådant band, eller åtminstone ett pikant bidrag till den ursprunglige egarens karakteristik. Men bokvännernas lidanden? De äro flere än mina läsare kanske föreställa sig. Jag vill nu ej tala om samlarafunden, ty det är en lidelse hvars plågor man lätt begriper. Men vet ni hvad det vill säga att ega en unik bok, en verklig skatt, och sedan träffa på två exemplar till, sammanbundna? Eller förstår ni de känslor som genomstinga en bokväns hjerta, när han ser en fordom präktigt utstyrd, dyrbar och sällsynt bok af tidens tand eller menniskors vårdslöshet förderfvad, söndersliten, — detroniserad med ett ord? Huru lider han ej, då fuktfläckar uppfrätt en präktig marg, eller då bokbindarn gjort likaledes! Och Tantali qval voro ett intet mot hans, när han ser en »fastläst raritet», en skatt, som ej kan åtkommas, emedan den stadnat »på fast hand», i ett offentligt bibliotek eller hos en rik enskild, som tänker göra sin boksamling ärftlig. Eller nyfikenheten vid en större bokauktion, täflingens ovisshet, striden mellan »begär att ega, tvånget att försaka» på grund af prisens svindlande höjd? Och slutligen de svikna förhoppningarna, de tjogtals gånger han velat köpa den eller den sällsyntheten, men ej med godt samvete kunnat, för exemplarens dåliga skick? Eller till allra sist, har ni känsla för hvad det är att genom en olyckshändelse, genom en vådeld, en omhvälfning i förmögenhetsvilkor beröfvas dessa skatter som utgjort föremål för åratals, kanske för årtiondens arbete, tankar, drömmar, kärlek och omvårdnad, dessa skatter som svårligen eller alls icke kunna återskaffas eller samlas i lika antal och värde? Medgif att bokvännen äfven kan hafva sina bittra stunder. Något som äfven händer bokvännen, liksom alla samlare, är mystifikationer. Väl kan det ej med utsigt till framgång lyckas att gifva en ny bok ett bedrägligt utseende af gammal; men andra medel finnas. Ej alltid äro de så oskyldiga som följande, hvilken tilldrog sig år 1840. I kretsen af Belgiens och Frankrikes bokvänner spreds en liten förteckning å en bokauktion som skulle ega rum i en liten belgisk småstad, Binche. Förteckningen innehöll endast absolut unika böcker, under mera än ett halft århundrade samlade af en gammal adelsman, grefve de Fortsas, som egnat sig åt detta slag af bibliofili, och som dog af grämelse, när Brunets Nouvelles recherches beröfvade tredjedelen af hans lilla