boksamling dess värde som unika exemplar.
Upptäckten af denna i all tysthet samlade skatt
väckte ett oerhördt uppseende. Bref och
förfrågningar från de mest framstående
personer ingingo i massa till den namngifne
och kände bokhandlare i Mons som åtagit
sig anbuds bevakande. Inom
regeringskretsarne i Bruxelles höllos rådplägningar
om anslag till statens bibliotek för att
kunna för landet rädda de dyrbaraste och
vigtigaste af dessa sällsyntheter; ja, ett
formligt beslut härom skall hafva fattats
i sittande statsråd. Imellertid ville de
ifrigaste bibliofilerne ej nöja sig med
katalogens väl redigerade och i allo upplysande
uppgifter, utan önskade på stället öfvertyga
sig om tillvaron och utseendet af dessa
skatter; och detta blef för saken afgörande.
Visserligen utsändes ett tillkännagifvande
att samlingen ej komme att genom auktion
skingras, emedan staden Binche förvärfvat
den för sitt offentliga bibliotek; dock, detta
stillade ej nyfikenheten. Men ingen notarie
Mourlon, ingen rue de l’Eglise — intet
offentligt bibliotek kunde man upptäcka i
det lilla Binche; och denna utomordentliga
samling, denna oerhörda skatt af de mest
pikanta och vigtiga sällsyntheter, befanns
således vara — en mystifikation, genomförd
med det mest infernaliska allvar och den
skarpsinnigaste lärdom. Upphofsmannen blef
snart röjd och var en herr R. Chalon, en
mycket framstående bibliofil i Bruxelles.
Naturligtvis har den sällsynta första
upplagan af katalogen blifvit en af alla
bibliofiler eftersökt vara — omtryckt i flere
små upplagor.
<tab>
C. Eichhorn.
Bruden i Korinth
(efter
Goethe).
<poem>Från Athen en yngling färden ställde
Till Korinth, der än han okänd var.
Men den borgarn, som besöket gällde,
Var en gammal gästvän till hans far.
Fädren re’n gjort opp:
Deras ålders hopp,
Son och dotter skulle bli ett par.
Månn’ man dock skall fägnas vid hans möte,
Om för välkomst ej sin tro han ger?
Han än dväljs i hedendomens sköte,
Brudens slägt de kristnes Gud tillber.
Nya lärors brodd
Qväfver trohets sådd,
Kärlek som ett ogräs trampas ner.
Tyst låg huset. Fader, döttrar somnat;
Husmor vakade, vid sysslor fäst.
Se’n den nyanlände hon välkomnat,
Fördes han till kammarn, som var bäst.
Förr’n han det begär,
Mat och vin står der,
Se’n godnatt hon önskade sin gäst.
Men han känner ingen lust att äta,
Lemnar bordets öfverflöd i fred.
Trötthet lär att hungerns kraf förgäta,
Oafklädd i säng han sjunker ned.
Slumrar redan mest,
Då en sällsam gäst
Genom öppnad dörr i kammarn gled.
Och han ser vid skenet, lampan sprider,
En beslöjad mö i snöhvit drägt,
Som igenom rummet stilla skrider,
Pannan af svart-gyllne bindel täckt.
Då hon honom sett,
Studsar hon med ett,
Lyfter upp sin hvita hand förskräckt.
Är en främling jag vid fadershärden,
Att om gästen ingenting jag sport?
I min cell jag spärras så från verlden
Och får blygas nu för hvad jag gjort.
Blif på bädden qvar,
Som det intet var!
Som jag kom, så går jag lika fort.
Stanna, ropar svennen, stanna ljufva!
Kastar sig från bädden i ett nu.
Här finnes Ceres’ håfva, Bacchi drufva
Och med dig kom Amor till de tu.
Du af skräck är hvit,
Älskade kom hit,
Gudars glädje smake jag och du!
Nalkas mig ej, yngling! Utesluten
Är jag från den verld, der glädje gror.
Öfver mig blef redan stafven bruten,
Då tillfrisknande min moder svor
Ge min lefnads blom
Såsom egendom
Åt en brudgum, som i himlen bor.</poem>
