<poem>Gamle gudars brokigt glada hvimmel Ur vårt tysta hus på stund försvann. En osynlig dyrkas nu i himmel Och på jord en korsfäst frälserman. Än här offras dock: Icke tjur, ej bock — Men väl menskor, oerhördt försann. Hvarje hennes ord han noga väger, Talets mening synes honom klar. Är det möjligt att jag när mig äger Just den kära brud mig lofvad var? Min du blifve blott! Fädrens löfte nått Gudars öra — lycka bragt det har. Icke jag, du gode, åt dig ämnas, Men min yngre syster ger man dig. Då jag i min cell åt qvalen lemnas, Ack, i hennes armar tänk på mig, Som dig jemnt tillhör, Som af kärlek dör — Grafvens djup för mig snart öppnar sig. Nej, vid denna låga vill jag svärja: Hymens fackla bådar oss dess brand. Jag skall dig åt mig och glädjen berga, Kom och följ mig till min faders land. Hulda, dröj! Vi må Bröllopsfest begå Oförmodadt här på två man hand. Fästegåfvor byta så de tvenne: Kring hans hals en gyllne ked hon slår, Han en sölfpokal vill skänka henne, En klenod, hvars make sökas får. Den är ej för mig, Men jag beder dig: Låt mig få en lock utaf ditt hår. Andars stund var inne, midnattsstunden, Och då först blef henne väl till mod. Girigt förde hon till bleka munden Vinet med dess dunkla färg af blod. Svennen vänligt bjöd Af det hvita bröd — Men af henne ovidrördt det stod. Och hon räckte ynglingen pokalen, Och som hon han drack med lystenhet. Hjertat kämpade med kärleksqvalen, Kärlek tiggde han ungdomligt het Men hon stod emot All hans bön och knot: Lutad på sin bädd till sist han gret. Nu hon kom, hos honom ned sig sänkte: För din smärta blir min styrka all. Rör mig dock — och hvad jag dölja tänkte, Du med rysning genast märka skall. Din utvalda mö Är väl hvit som snö, Men dertill är hon som is så kall. Häftigt i sin famn han henne sluter: Hoppas än att blifva varm och röd. Lif och ungdom åter in jag gjuter, Stege du ur grafven ock som död! Kyssar, kyssar blott! Kärleks öfvermått! Öfverflyttas ej till dig min glöd? Kärlek fastare dem löder samman, Tårar rinna ljuft i nöjets spår. Girigt från hans läpp hon suger flamman, Helt enhvar upp i den andra går. För hans vilda brand Tinar efterhand Hennes barm, der intet hjerta slår. Sen i sysslor, genom husets gångar Modren gör sin rund emellertid. Lyssnande vid dörren upp hon fångar Sällsam ton i nattens djupa frid: Suckar, brutna ljud Ifrån brudgum, brud Och den hela, heta kärleksstrid. Än en stund hon står och spejar noga För att riktigt öfvertygad bli, Och med harm nu hör hon smekord foga Sig till smekord — eders slöseri. Gol ej hanen? Lyss! — Åter kyss på kyss — Nästa natt ånyo råkas vi. Hastigt modren lyfter kända klinkan, Det var slut med hennes tålamod: Hvem bland husets hjon är väl den slinkan, Som åt främlingen straxt redo stod? Än ett steg — hon re’n Har vid lampans sken Sett — o Gud! — sitt eget kött och blod. Och den unge vill i första skräcken Dölja undan modrens blick sin brud Under slöjan, under sängens täcken — Men gestalten i sin hvita skrud Halkar ur hans fång, Växer spöklikt lång Ur sin bädd som på en andes bud.</poem>