”Assistansen”.

Stockholmsbild af Claes Lundin.

I.

Utanför ett ruskigt hus i en af Stockholms mörkaste gränder vandrar en ung man oroligt fram och tillbaka. Då och då kastar han en skygg blick in i portgången, stannar, tager åter ett steg, liksom ville han träda in i huset, men hejdar sig, då han ser någon komma. Han synes mycket obeslutsam eller också hyser han någon stor räddhåga. Han undviker att se på någon af de förbigående, men tyckes frukta att sjelf vara föremål för någon högst utomordentlig uppmärksamhet. Portgången är dock så mörk, att man der icke utan ansträngning kan känna igen den man möter. De som gå der in och ut tyckas ej heller bekymra sig om hvarandra. De hafva sannolikt hvar och en sin egen sak att tänka på. Ändtligen är det ett ögonblick tomt i portgången. Den unge mannen kastar en hastig blick på sned öfver axeln för att se om icke någon följer honom, tager derpå ett par långa steg, finner trappan till de öfra våningarne, letar rätt på den klibbiga ledstången och ilar upp åt i mörkret, stannar i en halfdunkel förstuga, der han tycker sig skönja någon inskrift på ett stort papper, som är klistradt på en sned dörr. Han lägger handen varsamt på låset, liksom för att öppna dörren, men hejdar sig åter, lyssnar ängsligt om några steg skulle höras ned från trappan eller om det är tyst inne i det rum, dit dörren leder. Han hör någon komma från en öfre våning, darrar, liksom gripen på bar gerning vid en inbrottsstöld, tyckes fatta ett djerft beslut, öppnar dörren och träder in i rummet. Är det en tjuf? Nej, det är en man med ärliga tänkesätt, men som finner sig i penningförlägenhet och, efter mycken tvekan, beslutat att vända sig till en pantlånare. Det är sannolikt icke många i samhället, som bekymra sig om honom, och äfven om han midt på Gustaf Adolfs torg skulle inleda låneförsök med någon allmänt känd ockrare, fäste man föga uppmärksamhet dervid. Men detta är icke den unge mannens egen åsigt. Han ansåge sig sannolikt vanärad, om någon skulle få kännedom om det steg, han nu tagit. Ingen har gifvit akt på honom, när han smög sig ned i gränden, ingen fäst uppmärksamhet vid hans oroliga vandring utanför porten, ingen sett honom, när han trädde in till pantlånaren, och likväl tyckes han föreställa sig, att han nu är föremål för hela Stockholms blickar. Lyckligtvis är det rum, i hvilket han inträdt, för tillfället tomt. Detta lugnar den unge lånsökaren ganska mycket, ehuru han dock ej är utan all oro för sin underhandling med lånekontorets egare. Gud vet, om han ej i detta ögonblick helst önskat, att han ej träffat denne hemma samt åter fått aflägsna sig med oförrättadt ärende, ehuru han i sjelfva verket icke vet hvar han skall på annat sätt kunna i hast skaffa sig medel att godtgöra några mycket pockande fordringsegare, hvilka icke äro det ringaste medgörligare för att skuldernas belopp är så litet. Men pantlånaren är hemma, och nu måste lånsökaren fram till det lilla bräde, som i en dörröppning bildar kontorets affärsdisk och skiljer det trånga rum, der kunderna inträda, från ett större, som nyttjas både till expeditionsrum och magasin och hvarifrån en egendomlig lukt sprider sig. Det luktar unket, fränt och surt och mer sådant, men i en enda underlig sammanblandning. Hela det inre rummet är också till större delen fyldt af gamla paltor, blandade här och der med några snygga klädespersedlar, som dels äro uppradade på en ställning med hängare, dels ligga hopbundtade i små och stora knyten på bord, stolar och golf, bland kopparkastruller, blåsinstrumenter och jerngrytor, ljusstakar, toilettspeglar och föremål af alla möjliga former och för en mängd olika bestämmelser. Lånekontorets chef är för tillfället sysselsatt att bakom en skärm, som afdelar det inre rummet, utan att derföre hindra utsigten till och från det yttre, intaga sin middagsmåltid. Han är i skötet af sin familj, glad och språksam och blickar helt