fryntligt på den unge mannen, då denne nalkas disken. Lånsökaren, hvilken synbarligen för första gången gör sitt inträde på ett sådant ställe, har kanske föreställt sig, att en pantlånare alltid skulle vara en gammal, mycket mager och mycket krokig man med grått hår under kalotten, skelande ögon och darrade händer samt ett minst sagdt »afgrundslikt» leende på blå läppar eller ock ett »riktigt djefvulskt» uttryck i de hårda anletsdragen, en harpagon, som nekar sig både mat och dryck samt ej har någon aning om hvad familjelif vill säga. Han finner i stället kanske en man, som är mer ung än gammal, stor och stark, riktigt frodig, med en öppen blick och ett lefnadsgladt uttryck i det blomstrande ansigtet, en familjefader, som består sig och de sina en ganska anständig middagsmåltid, pratar och skrattar och tyckes taga lifvet från dess behagligaste sida. Under det pantlånaren stiger upp från bordet, tager emot panten och noga undersöker metallens beskaffenhet, fortfar han att samtala med de sina, alldeles som vore ingen främling närvarande. Han är så van vid besök, att han ej ens ser på låntagaren, och denne börjar fatta mod, då dörren till förstugan plötsligt öppnas och nya lånsökande inträda. Den unge mannen vänder bort hufvudet. Tänk, om det vore någon som kände honom! Det är dock lyckligtvis icke någon som känner honom. De inträdande äro tvänne qvinnor, den ena ung och blyg, som med en tår i ögat räcker fram en nött klädning, den andra ett medelålders, mycket frimodigt fruntimmer, som drager fram en gräddskål af silfver, hvilken hon med skrytsam åtbörd öfverlemnar åt pantlånaren, under det hon rynkar på näsan åt den gamla klädningen och börjar ett högljudt tal om väder öch vind och om en hop andra intressanta föremål, hvilka icke kunna lemnas i pant. Hon är gammal kund, tyckes det, och anser sig derför hafva ett visst företräde. In stormar en man i arbetskläder, också ganska frimodig och gladlynt samt, äfven han, gammal kund. Han skall lösa ut sin helgdagsrock och tyckes stadd vid god kassa. Pantlånaren, pantlånarens fru, det vigtiga fruntimret med gräddskålen och den glade arbetsmannen prata och skratta med hvarandra, men expeditionen glömmes ej derför. Den unga flickan får ett par riksdaler i lån på sin gamla klädning. Hon ville gerna hafva litet mer, men det är panten ej värd, och derför drager hon sig till baka med ett ännu sorgsnare ansigte. Den unge mannen är lyckligare lottad. Han får hela tjugo riksdaler på sin pant. När pengarne och pantsedeln lemnas honom, frågar han, om det skulle möta några, hinder att få lösa tillbaka sin skatt redan om ett par dagar. Nej, derför finnes icke något hinder — om pantegaren blott kan skaffa pengar och vill betala räntan för en hel månad. »Jag skall nog snart få igen min klenod och sedan kommer jag att akta mig för att gå till någon pantlånare mera». Det är hvad de flesta tänka, när de återvända från lånekontoret, och om gången dit varit motbjudande, ila de nu med lättadt sinne derifrån samt speja kanske ej heller så ängsligt efter, om någon märker dem, när de träda ut ur portgången. Men de återvända ej så snart, om icke för att bära dit en ny pant, ända till dess den tiden kommer, att de ej mer ega något af äfven det ringaste värde. Med den ränta, som betalas åt de enskilda pantlånarne, går det för låntagarne ofta ganska fort utför. Denna ränta är visserligen icke, om man skulle tro pantsedeln, tre hundra procent, som enskilde pantlånare togo i Paris mot slutet af förra århundradet; hon är ej ens nitiosex procent, som vissa, »affärsmän» taga ännu i våra dagar i vår egen fria stad Stockholm, men, det måste erinras, att dessa »affärsmän» då icke hafva annan säkerhet än en vanlig skuldsedel, till och med utan borgen, och att de måste hålla sitt pris högt, emedan de möjligtvis aldrig få igen kapitalet. Våra pantlånare göra ej heller, som brukligt var i forna tider, då i stället för pengar åt låntagaren lemnades åtskilliga varor af det mest tvifvelaktiga värde och som ofta icke kunde till reda mynt förvandlas med mindre förlust än nio tiondedelar af beloppet. Nej, våra enskilda pantlånare äro mycket billigare och taga ej mer än sjutiotvå procent om året, stundom också ännu mindre — på papperet nämligen. För hvarje i lån lemnad riksdaler betalas i ränta till dem 5 eller 6 öre i månaden, men genom åtskilliga konstgrepp har denna ränta, såsom vi här längre fram skola visa,