uppdrifvits till flere gånger det ursprungliga beloppet. Under senare tider hafva pantlånarne dock nödgats nöja sig med mindre. »Det är så dåliga tider», sade nyligen en pantlånare, hvilken med grämelse tänkte på att han kanske snart icke skulle få ens sextio procent i ersättning för att han mot fullgod säkerhet lånade ut sina pengar. Dåliga tider för pantlånare äro goda tider för samhället. Den nya pantaktiebanken har gjort de enskilda pantlånarne ej så ringa afbräck. Bättre tillgång på arbetsförtjenst och ökade arbetslöner hafva uträttat ännu mer. Från att hafva utgjort ett antal af omkring fyrtio, äro pantlånarne i Stockholm för närvarande icke flere än tjugosju. Det är icke särdeles mycket i en så stor stad, kan man tycka, men i betraktande af det blodsugningssystem, som innehafvarne af »lånekontor» använda mot de mindre bemedlade, är det dock tjugusju för mycket. Man kan dessutom vara öfvertygad, att här finnas ej få ännu enskildare pantlånare, sådana som ej hålla öppen butik och ej sätta ut skylt, men derför visst icke äro billigare i sina lånevilkor. För några år sedan uppgafs, att tretiosex pantlånare i Stockholm på ett år tillsammans belånat 612,000 panter, hvilket, efter ett uppgifvet mycket lågt medelvärde af 2 rdr stycket, skulle göra en årlig omsättningssumma af 1,224,000 rdr. För detta lånebelopp skulle till de enskilde pantlånarne således betalas 856,800 rdr om året i ränta, efter 70 procent, som ingalunda är för högt tilltaget, synnerligen som vi i räkningen icke intagit åtskilliga s. k. »omkostnader». Åtta hundra femtiosex tusen kronor, tagna ur det fattiga folkets fickor under ett enda år! Och likväl kan medelvärdet sannolikt sättas mycket högre. På allmänna pantlåneinrättningen räknas det nu till 9 kr. pr år. Men finnes då ingen möjlighet att i Stockholm få låna mot billigare vilkor, när den lånesökande har fullgod säkerhet att bjuda? Jo, vi hafva för närvarande den nya pantaktiebankens två nya kontor, hvilka snart komma att ökas med ett tredje, och vi hafva först och främst stadens allmänna pantlåneinrättning. I synnerhet den sist nämnda är vida billigare och lemnar ännu större säkerhet än något enskildt lånekontor. Huru är det då möjligt, att de enskilda pantlånarne anlitas så mycket? Orsakerna äro flere. En bland dem är onekligen den ofvan antydda, att den som blyges för att låna, tror sig mindre bemärkt på ett enskildt lånekontor. En annan orsak är att mången ej har tid att gå till allmänna pantlåneinrättningen, som har blott ett kontor. »Tror ni att jag har lust att förstöra hela min förmiddag med att gå till stampen?» heter det, med nyttjandet af den folkliga benämningen på »assistansen» eller allmänna pantlåneinrättningen. Det händer dock, att den lånsökande går ännu längre väg endast för att undvika att uppmärksammas. En tredje orsak till det företräde, som lemnas de orimligt dyra enskilda pantlånarne, är att allmänna pantlåneinrättningen är öppen endast fem dagar i veckan samt endast vissa timmar hvarje dag, ända till senare tider blott mellan kl. 9 och 1 på dagen, de för arbetaren dyrbaraste timmar, nu mera dock äfven ett par timmar på eftermiddagen. De enskilda lånekontoren hållas deremot öppna vanligtvis hela dagen. De senare belåna också nästan alla slags föremål samt till nästan huru lågt belopp som helst, hvilket icke är fallet vid allmänna pantlåneinrättningen. Denna inrättning har otvifvelaktigt haft sina fördelar för dem som behöfva låna, men ej heller varit utan olägenheter. Hennes historia och inre sammansättning, det sätt, hvarpå hon arbetar och de följder hon åstadkommer torde förtjena att tagas i betraktande. Allmänna pantlåneinrättningen i Stockholm spelar en roll i stadens inre förhållanden, mycket större kanske än hvad den tror, som har sina pengar i någon af våra banker, men ej känner hvad det vill säga att anlita den stora »folkbanken» på Riddarholmen. Vi vilja derför göra ett besök i Allmänna pantlåneinrättningen eller »Assistansen», men innan dess i förbigående kasta en blick så väl på denna inrättnings uppkomst, som på det offentliga pantlåneväsendets utveckling i några andra länder.

II.

Det har uppgifvits, att Italien skulle vara de allmänna pantlåneinrättningarnes fosterland, men staden Freising i Bayern lär redan tre hundra år före de italienska inrättningarnes uppkomst haft ett allmänt lånekontor, som mot pant lemnade