räntefria lån. I London hade en biskop i senare delen af trettonhundratalet skänkt en summa pengar för att användas till en pantlånebank. Pengarne nedsattes i S:t Paulskyrkan, och hvarje låntagare, som ej inom ett år infriat sin pant, tillsades offentligen från predikstolen, att han borde uppfylla sin skyldighet inom fjorton dagar, så vidt han ej ville att panten skulle säljas till den mestbjudande. Denna bank rättade lånesummomas belopp efter låntagarnes samhällsställning. Ett fattig lekman, som ej var borgare, fick endast 10 livres, en borgare erhöll 20, en prest 30 och en biskop 50<footnote>A. Batbie: Le Credit populaire. Paris, 1864.</footnote>. Huru länge denna låneinrättning egde bestånd, vet man icke. De räntefria låneanstalterna voro ett slags barmhertighetsverk, som ej kunde länge upprätthållas. Den personliga krediten var icke särdeles stor i de tider, då en konung måste lemna sin krona i pant för ett lån på 20,000 mark och likväl betala hög ränta, såsom förhållandet var med Henrik V i England, hvilken på sådana vilkor erhöll en penningförsträckning af en engelsk biskop och som pantsatte sina juveler för 10,000 mark hos Londons borgerskap, liksom sedermera Carl VIII i Frankrike icke kunde få något lån mot lägre ränta än 42 procent, fastän han hade fullgod säkerhet att bjuda. Under sådana förhållanden var det naturligtvis ännu svårare för menige man att hjelpas ur en penningeförlägenhet. De få kapitalister, som vågade sig på pantlåneaffärer. fordrade orimliga räntor, och de lånbehöfvande måste foga sig i hvilka vilkor som helst. Det var då, i senare delen af fjortonhundratalet, som en verklig pantlåneinrättning upprättades i Italien. Barnabas, en munk af den reformerade franciskanerorden, höll år 1462 i Perugia en upprörande predikan öfver eländet hos de lånbehöfvande och gjorde en så kraftig uppmaning till hjelp, att hans åhörare genast sköto till sammans en betydlig summa, hvilken användes till grundplåt för en inrättning, som lemnade lån mot pant och låg ränta. Flera italienska städer följde snart Perugias föredöme, synnerligen på uppmaning af munkar, som tillhörde ofvan nämnde orden, hvilka drogo omkring som missionärer för pantlåneinrättningar och predidikade korståg mot »judarne», d. v. s. mot alla som befattade sig med lånerörelse mot hög ränta. Dessa predikningar hade ofta till följd, att åhörarne, då de lemnade kyrkan, gingo och plundrade någon ockrares hus samt brände och sköflade allt hvad honom tillhörde. Men en annan och bättre följd var att pantlåneinrättningar grundades omedelbart derefter. I Padua t. ex. stängdes tjugotvå s. k. lombarder, som togo 20 procent, något ovanligt billigt likväl, och der inrättades en pantlåneinrättning, som lemnade lån mot endast 5 procent. På andra ställen voro lånen helt och hållet räntefria, och man återgick der till den gamla åsigten, att låneinrättningar borde vara endast barmhertighetsanstalter. Det var endast i Rom, som myndigheterna ej ville höra talas om några pantlåneinrättningar, vare sig mot låg eller ingen ränta, utan tilläto ockret att blomstra samt hade till och med, så påstods det, sin egen fördel dervid. Den heliga staden fick af den anledningen också namn af judarnes paradis. Först år 1539 lyckades det franciskanerne att besegra domikanernes fiendtlighet mot offentliga pantlåneinrättningar, och en sådan upprättades samt godkändes af påfven Paul III. Som man finner, vacklade ockrarnes motståndare mellan två åsigter, huru vida lånen skulle lemnas alldeles räntefria eller mot någon liten ränta. I hvad fall som helst betraktades pantlåneväsendet dock i allmänhet som ett barmhertighetsverk, hvilket man äfven ser af det namn, som fästes dervid: Mons pietatis eller på italienska Monte de pieta, som användes i motsats till de Lombarder, hvilka först upprättats i Lombardiet och icke skydde att taga hvilken hög ränta som helst. De sist nämnda lånekontoren hade spridt sig till flere länder, men ingalunda på många ställen i det behöfvande folkets intresse. År 1530 fördrefvos de från England, men fingo då fast fot i Flandern, der de, trots Karl V:s ogunst, drefvo räntan till orimlig höjd, ända till dess en förordning, år 1549, satte en gräns för ockrets oändlighet och stadgade att räntan icke skulle få öfvergå 33 procent. Med en sådan