icke förmå fullkomligt afböja, då andra tjenliga tillgångar saknas, emot pant ej mindre af guld och silfver än annan lösegendom, egde att med större och mindre penninglån allmänheten betjena». Detta reglemente innehåller bland annat följande: Inrättningens fond skulle bestå af 15 tunnor guld (375,000 kronor), fördelade på 6,000 aktier, af hvilka kongl. maj:t och kronan skulle behålla 1,500 och de öfriga upplåtas till enskilda delegare; »Af all den vinst», heter det, »som af privatorum insättning årligen till delning utfaller, förbehåller k. m. & kronan sig fyra procents recognition;» återstoden af vinsten skulle fördelas på alla aktierna; Intet lån skulle utlemnas på kortare tid än ett fjerdedels år och ej på längre än ett halft; dock finge lånen, mot erläggande af ränta och provision vid förfallotiden omsättas; Räntan på utgifna lån bestämdes till sex för hundrade om året; och skulle provision för kostnadens betäckande erläggas, nämligen för lån från 15 daler, såsom det minsta, till 100 daler fyra procent, från 100 till 500 daler tre procent, från 500 till 3,000 daler två och en half procent, och för belopp derutöfver två procent, hvilken provision alltid skulle vara densamma, antingen lånet toges på längre eller kortare tid; För de panter, som fordrade större förvaringsrum, skulle, utom ränta och provision, i månadshyra betalas för en vagn 10 daler, för en schäs 5 daler o. s. v., och för hvarje persedel foder och pelsverk 24 öre, allt kopparmynt. Lånerörelsen öfvervakades af en direktör (hvartill major Höke utnämndes), två kommissarier, en sekreterare, en kamrerare och en kassör. Värderingsmän, vaktmästare och kammardrängar tillsattes i mån af behof. Förutom dessa tjenstemän hade general-assistanskontoret en särskild direktion, bestående af direktören och sju ledamöter, af hvilka kongl. maj:t skulle utnämna två och de öfriga fem väljas af de enskilda delegame. Ordinarie direktionssammankomsterna höllos på första helgfria onsdag i hvarje månad. Provisionen nedsattes snart för de minsta lånen i första klassen med en procent och i de öfriga klasserna med en half. Vi hafva ansett oss böra någorlunda fullständigt återgifva det första reglementet, enär det är ganska betecknande för allmänna pantlåneinrättningens uppkomst i Stockholm. Deremot vilja vi icke trötta våra läsare med en lika fullständig framställning af inrättningens derpå följande öden, utan endast i korthet erinra om de förnämsta förändringar hon undergått.<footnote>Källor: dels från flere håll samlade enskilda uppgifter, dels komiterades den 29 December 1870 afgifna utlåtande, rörande frågan om reglering af hufvudstadens pantlåneväsande.</footnote> Inrättningens bedrifvande af aktiebolag upphäfdes 1792, då hon öfvertogs af riksgäldskontoret och gjordes till en statsanstalt. År 1803 förordnades tre öfverkommissarier att under fullmäktiges i riksgäldskontoret uppsigt mottaga förvaltningen af verket under gemensamt ansvar. I sammanhang härmed förordnades, att lån skulle lemnas på äfven inhemska manufakturtillverkningar och utländska råvaror. För sådana lån skulle tagas 5 procents ränta och provision af 1 procent årligen för belopp af 100 till 1,000 rdr samt af 1/2 procents provision för högre belopp. Två år derefter förordnades, att de s. k. förfalloprocenten, hvarmed alla till auktion förfallna panter voro belagda, skulle försvinna och provisionen ytterligare nedsättas. Från den tiden och till år 1816 drefs verket, om icke med någon betydlig vinst, åtminstone utan förlust, men nämnde år uppstod en förlust af 12,800 samt år 1817 af 20,000 rdr banko. Statsutskottet föreslog då, att större summa än 250,000 rdr icke skulle på en gång användas i lånerörelsen samt att högre ränta än 6 procent för år och 2 procents provision icke skulle räknas. Ordinarie aflöningen till tjenstemän och betjening uppgick till nära 33,400 rdr, hvarför utskottet önskade, att de lediga tjensterna derefter skulle tillsättas endast på förordnande. Göromålen hade från verkets första inrättande aldrig uppnått den höjd, som år 1817, men då de årliga förlusterna sedermera stego till allt större belopp, väcktes vid flere riksdagar förslag att indraga kontoret. Med anledning deraf beslöto ständerna vid 1823 års riksdag, att om lånerörelsen vid derpå kommande riksdagen icke medfört någon förlust eller om