förlusten åtminstone icke öfverstigit 3,000 rdr banko i medeltal årligen, skulle lånerörelsen tills vidare få fortgå, men i annat fall inrättningens bedrifvande för statens räkning upphöra. Under tiden borde försök göras att få inrättningen öfvertagen af Stockholms stad eller af enskilda bolagsman. Något anbud af hördes likväl icke, och då förlusten gick till omkring 7,800 rdr banko årligen, förklarade statsutskottet vid 1828—30 årens riksdag, att general-assistanskontoret borde upplösas. Pantlåneanstalter voro oumbärliga i stora städer, men borde ej inskränkas till en enda större, utan fördelas i flere mindre, spridda i stadens särskilda delar. Det kunde dock icke vara statens skyldighet att med ansenlig uppoffring bereda sådana fördelar nästan uteslutande för Stockholms invånare, utan ansågs att staten i detta afseende gjorde nog, då han underhjelpte de åtgärder, om hvilka det egentligen tillkom stadens styrelse att draga omedelbar försorg. Utskottet föreslog derför, att general-assistanskontoret skulle upphöra år 1832, men staten mot säkerhet hålla styrelsen öfver Stockholms stad till handa 100,000 rdr banko räntefritt lån i tio år för att dermed besörja en liknande låneinrättning. Detta vardt också ständernas beslut, och dermed var allmänna pantlåneinrättningens i Stockholm andra tidrymd afslutad. Sedan sekreteraren i öfverståthållareembetet G. A. Stridsberg erbjudit sig att såsom entreprenör öfvertaga en sådan pantlåneinrättning samt stadens drätselkommission densamma »på allt berömligt sätt understödt», utfärdade Kongl. Maj:t, den 2 Juni 1832, reglemente för Pantlåneinrättningen i Stockholm. Lånetiden faststäldes till ett år, dock med rätt för låntagaren att inlösa panten när som helst under tiden. En omsättning genom så kallad renovation eller stämplingar å tre månaders tid medgafs, hvarjemte en s. k. respitmånad infördes »till beredande af mer beqvämlighet och förekommande af känbart lidande för nödstälde låntagare, som icke bestämdt vid förfallotiden innehafva medel att lösa eller prolongera sitt lån». Räntan bestämdes till en half och provisionen till två tredjedels procent eller tillsamman 1 1/6 procent i månaden, d. v. s. 14 procent om året. Dessa afgifter, som erlades vid lånets erhållande, räknades alltid för hel månad, men ej för mindre tid än 3 månader; dock nedsattes, år 1842, provisionen för lån å 40 rdr banko och derutöfver till en tredjedels procent, så att afgifterna för dylika lån utgjorde tillsammans 10 procent. Straffräntan bestämdes till 2 1/3 procent. På detta sätt fortgick pantlåneinrättningen de öfverenskomna tio åren, och vid 1840—41 årens riksdag medgåfvo ständerna, att entreprenören skulle under ytterligare fem år, räknade från den 1 Juni 1842, begagna den försträckta lånefonden mot 3 procent ränta om året. Vid dessa fem års slut förnyades öfverenskommelsen på ännu ett år mot att drätselkommissionen försträckte 100,000 rdr banko mot 4 procent. Sedan Stockholms stads sparbank afslagit en framställning om att öfvertaga pantlåneinrättningen, men beviljat ett lån på 100,000 rdr banko mot 4 procent, och sedan inrättningen förgäfves utbjudits på »entreprenad», ombildades hon till ett stadens embetsverk, som stäldes under drätselkommissionens styrelse. Dermed inträder åter en ny tidrymd i vår pantlåneinrättnings historia. Inrättningen skulle under ändamålsenlig kontroll förvaltas af en föreståndare, hvilken borde ställa säkerhet till en tredjedel af den till stadens kassa lemnade lånefond af 200,000 rdr banko. Till föreståndare antogs ofvan nämnde G. A. Stridsberg, och enligt kontrakt mellan honom och drätselkommissionen af den 1 April 1848 skulle han anskaffa hvad för inrättningens bedrifvande erfordrades utöfver de af drätselkommissionen lemnade 200,000 rdr banko samt å dessa penningar åtnjuta 6 procent ränta och aflönas med 3,000 rdr banko, hvaraf han dock skulle afstå 1,000 till ett särskildt biträde. Den, sedan alla omkostnader voro betäckta, uppstående räntan skulle för år 1848 odelad tillfalla föreståndaren, men under de följande åren delas så, att stadskassan finge två tredjedelar och föreståndaren en tredjedel. Reglementet af år 1832 fortfor för öfrigt att gälla med några få förändringar, t. ex. att provisionen nedsattes från två tredjedels till en tredjedels procent i månaden, hvarigenom den årliga räntan, provisionen inbegripen, minskades från 14 till 10 procent äfven för mindre lån. Straffräntan nedsattes också