deraf, som fått namn af skönlitteratur,
just utvecklar sig efter de stiftade lagarne;
ty så lätt än den sednare är och skall
vara har den börjat finna de eviga
lofsångerna toma och tråkiga och rökelsen
qväfvande.
Hon vill andas fritt, hon vill gå ut
bland folket och dela dess mödor, dess
olyckor och förhoppningar, hon vill ej
längre vara en odalisk uppvaktad af en
hofstat — hon vädjar till folket, i hvars
krets hon vill lefva och verka — och hon
kan, med tiden, i stället för endast en
formskön varelse förvandlas till en Jeanne d’Arc.
Då blir hon ej blott en
vaxkabinettsfigur utan — en makt.
<tab>
Onkel Adam.
Sonetter.
Medicin.
<poem>Min vän, den flygtigaste bland koketter
Du skämmer bort med dina öma miner!
Hvarhelst din lilla blonda trollsol skiner,
Strax slår du ut i blommor och sonetter —
Så mycket väsen för små omeletter!
Sök för din sjukdom bättre mediciner:
Jag vet ett kraftigt medel mot blondiner
Det heter, med ett enda ord — brunetter.
Förr än ditt hjertas vår har fått försvinna.
Så fräls förgätmigejer och penséer
Ifrån en stengrund, der de rot ej finna.
Den trollar bäst som oftast ömsar féer!
Och har du åter otur så besinna,
Här fins ännu en kur — det är cendréer!</poem>
<tab>
Edv. Bäckström.
Pratets magt.
<poem>Han pratar. Oupphörligen han pratar.
Han pratar så, att skum kring munnen yr.
I pratets region han intet skyr,
Han känner menskor, englar, djur och satar.
Han pratar immerfort och intet ratar.
Med prat han fullgör hvart sitt kalls bestyr,
Med prat hvar pligt han löser, än så dyr;
Allt, allt det vida svalget lika matar.
Gud nåde honom, straffet gror omsider!
Ty vid den port, som heter Evighet,
Han pratar ock en evighet af tider.
Men Sancte Per är hetsig, som man vet;
Han stänger dörrn, när det för länge lider,
Och — karln har pratat bort sin salighet.</poem>
<tab>
E. W. Lindblad.
”Assistansen”.
Stockholmsbild af
Claes Lundin.
(Forts. och slut från föreg. n:r.)
III.
Det är ett ideligt stretande på det
gamla Rogberget, i den branta backen,
som från Birger Jarls minnesstod på
Riddarholmen leder bakom det forna
»Kungshuset» och förbi frimurarordens hus. På
förmiddagen är rörelsen starkast. En del
af denna rörelse har sitt mål i det kungl.
boktryckeriet och en ännu mindre del i
frimurarlogen, men den vida större delen
stiger till backens spets och rullar sedan
sina vågor utför en brant gård, som ligger
mellan frimurarpalatsets vestra flygel och
en temligen stor, men ingalunda ståtlig
byggnad, hvilken sträcker sig ned till det
gamla runda tornet, som hvarje
stockholmare tror sig känna såsom
hufvudstadens äldsta byggnadsverk.
Flertalet af dem som träda in på denna
gård utgöres af äldre fruntimmer. Några
äro klädda i hatt och se ganska välmående
