ut. De äro Stockholms »klädståndsfruar», och deras besök gäller husauktionskammaren, som har sin lägenhet i södra delen af den ofvan nämnda byggningen. Dessa lemna vi ostörd i utöfning af deras verksamhet såsom uppköperskor af gamla möbler och mera dylikt. Andra af dessa fruntimmer se mycket torftigare ut. De stanna icke vid ingången till gården eller på dennes öfre del, utan fortsätta utför till en dörr på en liten utbyggnad från det större huset och trängas der för att hvar och en må först komma in. En liten ordvexling är icke ovanlig. Vänliga helsningar och igenkänningstecken äro ej heller sällsynta. Det tyckes vara ett raskt och lifligt slägte, hvilket icke tynges af åren och ej heller af några särdeles djupa bekymmer. Och likväl äro de på väg till allmänna pantlåneinrättningen. Den der trånga ingången leder just till »assistansen».<footnote>Allmänna pantlåneinrättningen har från sin början innehaft samma lägenhet, hvars tomt tillhört det Rosenhanska huset, som under förra århundradet egdes först af justitiekansleren Fehman, sedan af riksrådet grefve Axel Wrede Sparre och af denne såldes till handlanden Berge Olsson Ström, men derefter af inrättningen inköptes. Sjelfva hufvudbygguaden af det gamla Rosenhanska huset inlöstes af frimurarorden 1783.</footnote> Trängseln tilltager, och med de gamla fruntimren knuffas ett och annat stadsbud, en och annan mindre välklädd arbetare eller icke arbetande mansperson, några lärgossar m. fl.; men det öfvervägande antalet utgöres af qvinnor, hvilka tyckas vara riktigt hemmastadda på stället. Allt går öppet och utan blygsel till väga. Man ser icke någon välklädd herre smyga omkring ingången för att passa på ett tillfälle, då han tror sig kunna obemärkt slinka in i förstugan. Det kan visserligen hända, att en och annan nalkas med varsamma steg, att några se bedröfvade ut, att ett stackars fruntimmer rodnande söker att gömma en kopparkastrull under sin kappa, men de blandas lätt bort i den bekymmerslösa mängden, och de träda alla in genom samma offentliga dörr. »Ah, se lilla fru Pettersson är också på stampen!»<footnote>Så vidt man icke får förklara det såsom en förvrängning af »assistans», torde ordets härledning var svår att uppdaga. Äfven i Göteborg är »stampen» ett vanligt namn på pantlåneinrättningen, men enär hon ligger i en stadsdel, som efter ett fordom der beläget stampverk bär detta namn, har man der trott, att detta gifvit anledning till äfven pantlåneinrättningens folkliga benämning. Detta kan icke vara fallet i Stockholm, och bevisligt är att uttrycket »stampen» och verbet »stampa» nyttjats åtminstone i hnfvudstaden långt förr än Göteborgs pantlåneinrättning fick sin nuvarande lägenhet. Det är alltså icke något lån från Göteborg.</footnote> utropar en af qvinnorna och nickar fryntligt åt ett annat fruntimmer. »Ja, jag skulle fått pengar för mina skjortor på morgonen, men jag fick inga», svarar den andra. »Pettersson kommer hem och skall ha sin middag, skall jag säga, och derför måste jag stampa mina örhängen». »Intet ondt i det. lilla fru Pettersson... Nej, inte den der vägen. Det vet väl frun är till lossningen, utan den här dörren, n:r 3. Jag är gammal och van, skall jag säga, för si, jag går hvarje dag för honom, som har assistanskontoret vid Mäster Samuelsgatan.» Den upplysningen lemnar oss en förklaring öfver att man hvarje dag återfinner ett så stort antal personer som lånesökande. Dessa gamla, till utseendet så bekymmerslösa qvinnor, hvilka prata och skratta så gerna, komma icke till pantlåneinrättningen för egen räkning. De äro endast ombud, stundom för enskilda lånesökande, oftare kanske för enskilda pantlånare, hvilka sjelfva pantsätta den säkerhet, de mottagit för af dem utlånade pengar. Enligt ofvan anförda reglemente af den 5 Maj 1863 är det stadgadt, att allmänna pantlåneinrättningen icke må lemna lån åt dem som drifva pantlånerörelse. Men huru förekomma detta? Pantlånarne visa sig aldrig sjelfva, och om inrättningens tjenstemän allt för ofta se en person, hvilken de misstänka vara ett pantlånar-ombud, kunna de likväl sällan bevisa sin misstanke och på grund deraf neka lån. »Ja, det är sant», svarar stundom ett sådant ombud, »att jag i går kom i en pantlånares ärende, men i dag kommer jag för egen räkning. Herrarne ha icke rätt att neka mig låna på mina egna gamla kjortlar». Det är dock möjligt, att större stränghet kunde visas af inrättningens tjenstemän, än hvad nu synes vara fallet, men det har onekligen sina svårigheter.