är endast på senare tider, som inrättningen hålles öppen på eftermiddagarne. Vi nämnde här ofvan värderingsmannens åligganden. Han biträdes af en vice-värderingsman. Inrättningen har således två sådana tjenstemän för guld, silfver och ädla stenar samt två för kläder m. m. Dessa biträdas af vaktmästare för panternas mottagande.<footnote>För de upplysningar om ärendenas gang, hvilka här meddelas, hafva vi att i främsta rummet tacka direktören Werner samt äfven inlösningskassören Lodin, pantinspektoren Lundvall, värderingsmannen, juveleraren Norling och öfriga tjenstemän vid pantlåneinrättningen, hvilka under våra besök derstädes på det mest förekommande sätt varit oss behjelpliga vid våra efterforskningar och iakttagelser.</footnote> Sedan värderingsmannen uppropat panten för pantsedelskrifvaren, införer denne pantens beskrifning och lånesumman i pantsedeln samt nummern på det magasin, hvarest panten kommer att förvaras, hvarefter pantsedeln öfvergår till en annan kontorsskrifvare, som ifyller ränta och dag och lemnas af honom till kontrollören, att efter nummerföljd införas i det ena exemplaret af utlåningsprotokollet. Sedan kontrollören i öfrigt granskat och underskrifvit pantsedeln, lemnas denne till kontra-protokollisten, som antecknar honom i det andra exemplaret af protokollet. Efter ett visst antal sedlars inskrifning jemföras de begge protokollen, och kontrollen fortgår efter uppsummering och transportering sida för sida, på det hvarje misstag må förekommas eller åtminstone i tid rättas. Pantsedeln mottages slutligen af utlåningskassören, som utlemnar honom jemte lånesumman till låntagaren och af denne mottager den såsom interimsqvitto dittills gällande lånepolletten. Hvart taga panterne sedan vägen? Ädla metaller och andra dyrbarheter inläggas i det s. k. silfverhvalfvet. Öfriga panter bäras af vaktmästarne genast in i magasinen. Klädespersedlar och dylikt skola visserligen vara i någorlunda snyggt tillstånd, men värderingsmännen låta ofta nåd gå för rätt och mottaga paltor af ganska vedervärdigt utseende. Det händer också att våta öfverplagg lemnas i pant. En gång sågo vi huru en arbetare utanför inlemningsgluggen aftog sig sin genomblöta öfverrock, hvilken tycktes hafva uthärdat hela den föregående nattens störtskurar, fick honom belånad och i en tunn linnetröja åter gick ut i hällregnet. En sådan pants utseende bidrager just icke att höja lånesumman, men orsakar ej heller afslag på låneansökningen. Deremot händer det, att värderingsmännen tillbakavisa lånsökande, hvilka vilja gifva sina panter ett värderikare utseende än som motsvaras af sjelfva beskaffenheten. Man finner till och med ett och annat dumdristigt försök att gifva ut messing för guld eller tenn för silfver. En sådan oförskämdhet kan naturligtvis ej vinna framgång. Värderingsmännen för guld och silfver, hvilken vid sitt antagande måste ställa en borgen för sig af 7,000 kr., är allt för vaksam för att åstadkomma någon förlust för inrättningen. Deremot synas tjenstemännen mycket tillmötesgående mot de stackars lånsökande, som med ängsliga blickar och synbar oro afvakta om den till pant erbjudna trasan kan skaffa dem så stort lån, som de för ögonblicket oundgängligt behöfva. Orättfånget gods kan också förekomma, men det tyckes dock vid allmänna pantlåneinrättningen vara temligen sällsynt nu för tiden. Vid inrättningen är ett polisombud, som med kännedom af de i poliskammaren senast anmälda stölder har ett vaksamt öga på de varor, som erbjudas i pant. Tjufvarne föredraga att vända sig till de enskilda pantlånarne. Förutom de ofvan nämnde sju tjenstemännen i expeditions-rummet, hafva äfven direktören sjelf och pantinspektoren der sina platser. Under dessas särskilda vård står silfverhvalfvet. Ett besök derstädes är icke utan intresse. Hvilken mängd af dyrbarheter! De kostbaraste smycken ligga bredvid mycket blygsamma ringar och téskedar. Dyra ankargångsur i guld jemte gamla »silfverrofvor». Halskedjor, urkedjor, medaljonger, silfverskålar, guldsnusdosor, perlhalsband, kaffekannor, gräddkannor, stora silfverkastruller, silfvervaser, silfverstakar, alla möjliga föremål i silfver, många i guld och äfven ädla stenar. En hel kappsäck med silfver är ej heller sällsynt. Det är således icke endast fattigt folk som lånar på assistansen. Hvilka äro de vanliga kunderna? — frågar man. De tillhöra alla klasser i samhället, utom de utfattiga, kan man säga. För öfrigt