behöfver allmänna pantlåneinrättningen icke känna hvilka låntagarne äro. Dessa äro icke, såsom vid Mont-de-piété i Paris, nödsakade att uppgifva sina namn. Inrättningens tjenstemän torde likväl något så när känna till åtminstone deras samhällsställning. Såsom redan nämndt är, kunna guld och silfver samt ädla stenar få belånas till huru högt belopp som helst, då klädespersedlar deremot på en gång ej belånas högre än 100 kr. Vid våra senaste besök i silfverhvalfvet sågo vi panter, på hvilka lånats 200, 300, 600, 765 och ända till 800 kr., och många flera sådana finnas utan tvifvel. Tjenstemännen uppgifva, att lån på till och med 1,500 kr. kunna förekomma. Ingen är säker för att ej en gång behöfva anlita inrättningen. Så har man sett främmande diplomater skicka dit sina dyrbarheter för att befria sig från en tillfällig förlägenhet. Silfverhvalfvet är ett magasin i tre våningar, med trätrappor sins emellan förenade, och af dessa trappor är den till nedersta våningen ett verkligt konststycke i kommunal arkitektur, men lyckligtvis fördold för hela den öfriga verldens blickar och endast ett memento mori för pantinspektoren, hvilkens tjenst fordrar att han skall våga lifvet der flere gånger om dagen. Nämnde tjenstemän har bland annat till åliggande att i silfverhvalfvet uppsöka och derifrån utlemna alla de till den afdelningen hörande panter, som anmälts till inlösning af pantegarne. Han går således der fram och tillbaka, upp och ned, ut och in under hela expeditionstiden. Han vet hvarest hvarje pant är att söka, ty de ligga alla i nummerordning efter som de inkommit. Många gånger får han ena dagen bära ut en pant och dagen derpå åter bära in honom. Vid inrättningen tillåtes nämligen icke omsättning genom endast räntans och omkostnadernas godtgörande, utan panten måste utlösas och kan först derefter åter belånas. De magasin, som hysa de öfriga panterna, äro fördelade på fyra våningar, förenade genom åtskilliga trappor och dörrar. Det är i hvarje våning en, som man tycker, oändlig sträcka af rum, och alla synas fylda från golf till tak med ett oräkneligt antal föremål af den mest olika beskaffenhet. Men det är mycken ordning i dessa, som främlingen först tycker, tillkrånglade irrgångar, der tusental panter hänga, ligga, luta sig mot väggarne eller stå för sig sjelfva. I en afdelning har man ett visst slags panter, i en annan ett annat slags o. s. v. Alla äro försedda med sina märken och ordnade i nummerföljd. Det är en egendomlig lukt, som slår oss till mötes, när vi träda in i paltornas stad med hans gator och gränder, bildade af klädhängare och hyllor. Gamla rockar och gamla benkläder, kjortlar, koftor, strumpor, linneplagg, allt hvad till menniskokroppens skylande hör. Der knogar en vaktmästare in med ett helt fång af nya panter, ordnar dem efter nummer, hänger upp de mindre dåliga rockarne, kjortlarne och benkläderna, lägger de sämre i knyten och bylten på hyllorna och går åter ut för att göra en ny skörd, under det en annan vaktmästare söker ut de inlösta plaggen och bär ned dem till deras i inlösningsrummet väntande egare. Det är ett oupphörligt kommande och gående af vaktmästare, men under fullkomlig tystnad, hvar och en passande på sin tjenst och obekymrad om alla de förhållanden, som fört dessa plagg till pantlåneinrättningen. Der kom ett luftdrag och satte ett par tunna, ljusa, riktigt sprättiga benkläder i rörelse. De figurera ledigt och gladt, tyckes det, framför en gammal sliten klädning, som också slutligen sättes i fart af luftdraget. Kanske det är endast ett gammalt minne. Benkläderna och klädningen hafva må hända förr figurerat för hvarandra. Och så börjar en hel mängd frackskört att flaxa, och frackarne svänga sig på sina hängare. Man behöfver icke hafva särdeles liflig inbillningskraft för att snart tycka sig se alla dessa klädespersedlar i full rörelse lefva om sitt förra lif. Der axla sig ett par ovänners rockar sida vid sida. De stöta och skuffa hvarandra. Det är också endast luftdraget, säger man. Nej, det är nog gamla minnen! Några hänga slappa och känslolösa, obekymrade om verlden på assistansen. Andra visa sig mycket oroliga. De draga sig för hvarandra, liksom skämdes de för sällskapet. Några tyckas vilja säga: »Jag är här blott för ro skull och tänker ej dröja längre», eller »jag har kommit hit af misstag!» Somliga se missnöjda ut och grina i sömmarne.