Men alla som hänga förakta dem som ej äro hängfärdiga, utan ligga hopkrupna i gamla bylten. Det är pantlåneinrättningens »proletärer», de som kanske äro så dåliga, att de endast af nåder intagits i inrättningen och som ej hafva hopp om att få komma dit en gång till, under det de vackrare kläderna pösa och äro förvissade om att vara väl mottagna ännu under en lång följd af år. »Förra året hängde jag», höres en suck från ett trasbylte på en af hyllorna, »och nu ligger jag här så illa tillskrynklad!» Det kan således finnas förhållanden, då man skattar sig lycklig, i fall man hänges. Vi gå vidare mellan dessa Stockholms mysterier. »Om de kunde tala», säger vår ledsagare. Visst kunna de tala. För oss hafva de redan på kort stund omtalat en hel mängd historier ur vår hufvudstads lif, både sorgliga och lustiga, men de sorgliga äro vida fler än de andra. Så vandra vi uppför trappor och utför trappor, från sal till sal, och aldrig tager det en ända på kläde spersedlame och på hvad de hafva att förkunna. Vi komma också in i det gamla tornet, Stockholms »äldsta byggnad». Der tappra krigare fordom höllo utkik genom fönstergluggarne, fejade sina vapen och talade om sina bedrifter, der hänga nu i långa rader endast tomma pelsar. Det är vargskinnspelsar och sobelpelsar, kalmuckskinn och mårdskinn, räfskinn, hundskinn och många andra skinn om hvarandra. Tornet är ett storartadt pelsvarumagasin i flere våningar. På senare tider hafva pelsarne och muffarne dock fått sällskap af några symaskiner. Det kan väcka mindre glada känslor att se varma klädesplagg pantsatta vintertiden, men ännu sorgligare är det att se symaskiner fängslade i tornet. Hvar äro de händer, som satt dessa maskiner i rörelse? Äro de förlamade af sjukdom eller hafva de dragit sig från arbetet under ett lättjefullt eller kanske lastfullt lif? Längst ned i tornets djup, dit man nedstiger genom en källarlucka, sträcka sig förvaringsrummen för panter. Der ligger också en gammal lös stock, hvilken icke är pantsatt, men som har utseende af att hafva varit nyttjad till någon hissinrättning på tornet. Denne stock har dock visats såsom upphofvet till vår hufvudstads namn (!), ett skämt af pantlåneinrättningens tjenstemän, hvilka dermed tillfredsstält en och annan naiv fornälskare. Det finnes nämligen de som ännu taga på fullt allvar den gamla sagan, hvilken förtäljer, att de husvilla borgarne i Sigtuna efter stadens förstöring af esterne urhålkat en stock, fyllt honom med silfver och guld, åter tilltäppt öppningen, kastat stocken i sjön och låtit honom drifvas af vattnet samt att han skulle hafva stannat vid den strand, der Stockholm med anledning deraf bygdes. Hvad kan då vara naturligare än att denna märkvärdiga stock, den svenske hufvudstadens namnfader, skulle förvaras i stadens äldsta byggnad? Huru vida tornet är äldst af alla byggnader i Stockholm, har dock ej fullständigt ådagalagts. Från dessa fornkunskapsfunderingar skyndar man åter till den nutida verkligheten i pantlåneinrättningen. Ännu finnas flere våningar i pantmagasinerna att genomvandra, ända till dess man kommer upp i vindsvåningen, der man träffar stora högar af sängkläder, några fina och präktiga, »vällustens bolstrar», och andra ytterst torftiga, ryckta kanske undan den sjuke familjefadrens lidande hufvud för att för tillfället skaffa bröd åt de hungrande barnen. På huru många af dessa nötta kuddar hafva kanske icke febersjuka plågats och dött! Dessa usla madrasser komma kanske omedelbart från tyfus och koppor och annat sjukdomselände. Och likväl lär aldrig någon smitta hafva meddelats åt den som inom inrättningen handskats med dessa sängkläder. I samma afdelning inrymmas också sämre panter af jern och koppar, hvilka ej äro allt för tunga att bära, taflor och speglar. Af stora speglar finnas ej särdeles många, men desto fler af små toilettspeglar och- i synnerhet s. k. »pigspeglar», som skina i oändliga rader. Huru länge stanna panterne vanligtvis i allmänna pantlåneinrättningens magasin? Sex månader lär vara medeltalet, och detta gäller om såväl bättre som sämre. Det minsta belopp, som nu får lånas, är 1 kr. 50 öre, men i medeltal går hvarje lån till 9 kr. Efter året och derpå följande »respitmånad», i allt 13 månader, är inlösningsrätten förlorad. Till medlet af sistlidne November hafva omkring 107,000 panter sedan förlidet års början förvarats