Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Januari 1875 - ”Assistansen” (forts.). Stockholmsbild af Claes Lundin - IV - Flärd, af Isidor Lundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungefär 600 kr., men under sommarmånaderna
var omsättningen större, ty då lemnades
110 eller 115 lån dagligen för 800 eller
900 kr. Det minsta lånebeloppet har varit
50 öre, men vanligtvis vexla lånen mellan
3 och 5 kr., stiga dock stundom långt
derutöfver.
Man skulle tro att behof af lån vore
mindre under sommaren än under hösten,
men så är ej förhållandet. Störst är
behofvet naturligtvis vintertiden, men på
sommaren vill stockholmaren gerna göra sig
en glad söndag på landet, äfven om medel
derfill ej finnes, och då anlitas
pantlånekontoren ganska flitigt på lördagarne. Om
man rådfrågar siffrorna från allmänna
pantlåneinrättningen skall man finna att
Januari, Mars och Juli äro de månader, då de
flesta lånen utlemnas. Inlösningarne ske
deremot mest under Maj och Oktober,
möjligtvis emedan sommarkläderna lösas i den
först nämnde och vinterplaggen i den
senare af dessa månader.
Pantlåneinrättningens siffror äro ej så torra, som de
förefalla vid första ögonkastet. De skildra i
ganska tydliga drag många sidor af
stockholmslifvet och uppenbara många
egenheter i vår hufvudstads folklynne. Hvad
vi här meddelat om »Assistansen» i
Stockholm kan må hända också gifva läsaren
anledning till några betraktelser — så vidt
han ej redan för länge sedan tröttnat på
vår framställning.
Hon står framför sin spegel, klädd i gazer,
Så lätt och luftig som en sommarvind —
Sin halsduk knyter Han och några fraser
Funderar ut att färga Hennes kind.
Det händer visst att för de egna gracer
Hon stackars flicka inte alls är blind;
Men roligt är dock höra de der talen — — —
Så fara de från hvar sitt håll till balen.
En fil af vagnar rullar fram till porten,
En fil af damer trippar in deri —
En fil af herrar, unge män på orten,
Lorgnera ett så vackert sceneri.
För schweizarn vårdslöst visas bjudningskorten,
Och snart de stå afpelsade uti
Tamburn och knäppa sina hvita handskar,
Hvars qualité den närmsta grannen granskar.
Nu slås de upp, de vida »döbattanger»
Af en lakej på två charmanta ben —
(Ty dessa herrar ha’ ibland talanger,
Som vore högt att skatta på en scen).
Ett ljushaf möter er. Ett par momanger
Ni rent af bländas utaf lystrers sken —
Ni hemtar er väl snart; men dessförinnan
Ni hunnit med en dumhet åt värdinnan.
Nu kommer Hon, som höljde sig i gazer,
Nu kommer Hon — och efter kommer Han.
Så har det gått på sex à sju kalaser;
Få se hur länge det ännu går an!
Hans ögon blixtra djerft som tvänne straser.
(Den egenheten längese’n Hon fann).
Han finner Hennes likna fasligt mycket,
Som allmänheten känner ifrån trycket.
Han är poet, förstås, och spelar luta
Och sjunger sedan! Som en näktergal!
Visst tycker pappa, att han kunde sluta
Och hafva undan sina visors tal;
Men kan han hindra flickan från att njuta
Af serenader, fast hans sömn är skral?
Och kan han hindra unge manspersoner
Att veta, det han samlat hop millioner?
Nej, det står icke i en fars förmåga,
Det vet nog gubben, som är ganska klok.
Också har han ej satt det ens i fråga.
Fastän han läser klart som i en bok,
Att flickans hjerta står i ljusan låga
För denne blonde underlöjtnantstok.
Men hindra det, är som han hindra ville
Sin son, kadetten, från att spela kille.
Alltså — han lemnar henne, herr grossören,
Att valsa vid den unge krigarns arm,
Och så med krigarns pappa, kommendören,
Vid ecartén han glömmer snart sin harm —
För öfrigt är det inte konstigt för en,
Som jemt »markerar kungen» att bli varm,
Ja, till och med helt lätt om hjertat, äfven
Om dottern ej skär pipor uti säfven.
Men uti balsaln sväfva lätt de unga
Och bland de unga främst vårt sälla par.
Re’n deras själar smält ihop och gunga
Tillsammans nu i någon luftig char.
Hvad bryr den sig om fatigerad lunga.
Som Amors pilspets uti hjertat har!
Och dansar man än till man finge spasmer,
Hvad bryr man sig om tanternas sarkasmer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
