fingervisning rörande sättet att skaffa landet en god hästafvel. Som kapplöpningssällskapet emellertid tills vidare var hänvisadt till de obetydliga medel, hvilka genom dess mycket låga årsafgifter inflöto, så kunde någon kapplöpning samma år icke hållas, utan först året derpå, och med anledning af det stora anseende för sitt lifliga sportintresse som provinsen Skåne af ålder åtnjutit, beslöts enhälligt att den första kapplöpningen skulle ega rum i Helsingborg. Den gick också lyckligt af stapeln den 14 Juli under en tallös menniskomassas jubel, och lyckades öfver förväntan väl. Visserligen skulle en kritiker, hvars ögon icke varit beväpnade med det välvilliga öfverseendets konserver, lätt nog hafva upptäckt en och annan bristfällighet i arrangementerna, samt kunnat göra elaka anmärkningar öfver såväl hästars som ryttares kanske väl mycket om hemlifvets trefnad vittnande kondition m. m., men lyckligtvis voro »the Philisteer» endast försedde med elakhetens och okunnighetens dubbelkikare, hvadan de anmärkningar som med fog kunnat göras, uteblefvo. Behofvet af en fack-tidning för sport och hästafvel hade redan länge varit känbart, synnerligast sedan Skånska hästföreningens tidskrift efter tvänne års verksamhet upphörde, och det var följaktligen med en verklig glädje och tillfredsställelse den sport-älskande allmänheten helsade det första numret af »Tidning för hästvänner», hvilket utkom den 12 September 1868, samt snart nog antogs såväl till »Allmänna svenska kapplöpnings-sällskapets» som till den danska »Foreningens til den ædle Hesteavls Fremme» och sedermera äfven till »Nordiska jockey-klubbens» officiela organ. Om å ena sidan en från början kanhända något ytlig bekantskap med vårt lands i många afseenden egendomliga förhållanden samt en mången gång alltför hänsynslös reformifver förledt tidningen att ofta nog inlägga en mer än önskvärd skärpa i sina artiklar, så kan å andra sidan icke frånkännas att den mer än vanligt stora skriftställareförmåga, som stått till redaktionens förfogande, med omisskännelig talent och, vi kunna numera äfven säga, med afgjord framgång förfäktat framåtskridande och praktiskt utförbara idéer, och vi måste erkänna att den polemik, som förts uti Tidnings för hästvänner spalter emellan förfäktarne af de engelska och orientaliska hästracerna, fört denna fråga till en jemförelsevis ganska hastig och grundlig utredning, samt derigenom förenat alla vänner af den ädla hästafveln kring en gemensam fana och till ett gemensamt arbete, för att derigenom med förenad kraft så mycket förr och så mycket säkrare nå ett af begge parterna med lika mycken ifver efterlängtadt mål. En annan mäktig häfstång till sportandans höjande här, som i andra länder, har naturligtvis äfven varit det intresse, hvarmed dessa angelägenheter omfattats af herrar kavalleriofficerare, icke allenast så till vida att, såsom här ofvan är nämdt, de ursprungliga stiftarne af Allmänna svenska kapplöpnings-sällskapet hufvudsakligen bestodo af officerare utur kavalleriet, utan äfven med fästadt afseende på den beredvillighet hvarmed herrar officerare redan från första början ställde sig i ledet såsom aktift deltagande uti kapplöpningarne. Så naturligt det än må synas för mången att personer med största ifver omfatta en idé hvilken så nära sammanhänger med deras egentliga yrke, som sporten gör med en kavalleriofficers dagliga tjenstgöring, så skall säkert hvar och en som aldrig så litet känner till förhållandena inom vår armé erkänna att de sympatier, som allmänt vaknade härför, förvånande hastigt utvecklade sig, ty, sorgligt att säga, för en del år sedan fans verkligen högst ringa om ens någon smak för hvad man i afseende på ridning kallar sport. Man hade i det närmaste klart för sig att en professionel kapplöpare måste vara en mer eller mindre utsvulten och förderfvad skenkamp, i alla afseenden positift oduglig till tjenstehäst. Att sätta sig upp och rida på en dylik krake kunde då rakt icke falla en förståndig menniska in, och dessutom var det så godt som ett faktum att alla kapplöpare voro styfva i lederna som en 80-årig sjökapten, svåra att vända som en Roslagsskuta och för resten i hemlighet behäftade med Gud vet icke allt hvilka fel och lyten. Det fans visserligen en och annan som hyste en oklar föreställning om att långa mahnar och svansar, kroppen rund som ett sockerfastage, gången som en premierdansör m. m., till och med den grå färgen, icke voro de hufvudsakligaste, ja! kanske rent af obehöfliga egenskaper hos en utmärkt