Vid jultiden.

Adventet.

<poem>När vintern grytt, om rörd du känner då En stilla frid med ens till hjertat gå Lik den du förr en gång som barn har känt, Förundras ej: det är advent, advent! Om i din själ, der jordens lustar dö, Det faller några korn af himmelsk snö Och Edens dörr sig öppnar lätt på glänt, Förundras ej: det är advent, advent! Om i ditt bröst med ofördunkladt sken Den stjerna strålar huld och silfverren, Som för de vise män en gång sig tändt, Förundras ej: det är advent, advent! Om denna dragningskraft du röna får, Som stjernors lif och andars genomgår Och till det Hela lockar hvart fragment, Fömndras ej: det är advent, advent! Igenom luften vinterkall och klar Med vindens sus en himmelsk stämma far: »Det barn skall födas snart, som Gud har sändt, »Vak upp till fröjd: det är advent, advent!»</poem> ***

Jul-uppköp.

<poem>Om någon gång, när julens stund är när, Du går med henne, med din hjertanskär, Din ögonlust och dina barns — som gifvit Åt dem och dig sitt hjertas hela tro Och blifvit fridens engel i ditt bo Och härdens helgd och sorgens tröst har blifvit — Om du med henne går att välja ut Bland bodens alla varor utan slut Åt dina små der hemma någon gåfva, En vacker docka, som gör flickan glad, Åt gossen tennsoldater, Gud vet hvad Som bäst och vackrast hoppet kan sig lofva, O säg mig då, är ej din vandring skön? Och är besväret ej sin egen lön? Ett rosigt skimmer öfver himlen far Och luften käns så helsosam och klar. Med ens det skymmer, hvita flingor sväfva Och lyktor tändas opp och dimmor bäfva, Och snön, som dansar sakta ned ur sky, Igenom floret når din skönas hy: Han är så skälmsk, så lekande och yr, Och nog han vet hvart bäst han kosan styr. O fagra qväll! En norrskensstrimma darrar Med helsning från de svala himlafält, Oändlighetens vidtutslagna tält. Och blodet isas, hårda marken knarrar, Och mot din arm du känner lätt ibland En sakta sprittning af den huldas hand, — Ej att hon fryser, nej, men vinterns dag Och snön som faller, vandringens behag Och qvälln som skymmer, himlens bleka strimma, Allt gör så mildt högtidlig denna timma, Och sist hon måste hviska tyst så här: »Ack, om du visste hvad jag lycklig är!» Och du, som spejar i de kära drag Och hör den sälla suck, som höjer barmen, Och känner hennes hand, som rör vid armen, Och ser gestaltens smidiga behag Och dessa ögon strålande och ljufva, Som blicka fram ur näpen vinterhufva, Och dessa rosor, som på älskad kind Så friska spira för decembervind, Du måste svara hviskande så här: »Ack, om du visste hvad du vacker är!» Så går er färd. De granna fönster stråla, Och nipper glittra der och tyger pråla, Och öfver allt ett brokigt vimmel rörs, Och vänner råkas och betalning görs, Ett köpande, ett pratande, ett larm, Och snö på fot, paketer under arm. I väljen ut alltjemt — o ljufva möda — Förståndigt ett och annat åt de små, Och re’n på förhand ömt I tänken på Hur späda kinder skola högre glöda Med helsans färg den rosiga, den röda, Hur späda ögon med en himmel i Vid dessa skänkers yra trolleri Förtjust och öfvergifvet skola glittra Och späda munnar oaflåtligt gå Med detta sus, som ej man tröttnar på,</poem>