<poem>Ett mellanting af
tala och af
qvittra,
Ord för en fröjd af lifvets qval ej störd,
Sorl af en källa, än af ingen rörd.
Hvad glada rop! Hur månget hjertligt tack!
Hvad stret att bryta upp det tröga lack
Och detta snåla segelgarn, som vill
Än i det längsta sluta glädjen till!
Allt detta re’n I gladt er föreställen,
Och hoppets milda ljus förskönar qvällen,
Tills sist er långa vandring hemåt bär
Och fickan full af granna saker är.
I vandren
hem, till sist: o fröjd att gå
Till bo’t igen, när natten faller på,
Och se de späda, himlens bästa gåfva,
Hvar på sin hvita kudde redan sofva,
Och tacka Honom, som ert hjerta gaf
All helig fröjd, som lifvet lefver af,
Den magt, som vakar outsägligt öm
På stjernans bana och på barnets dröm!</poem>
***
Gif!
<poem>I denna ljufva tid det fins dock månget hus,
Som ingen glädje har och intet juleljus.
I denna ljufva tid det fins så mången vrå,
Der fattigmannen sjuk får hvila uppå strå.
Der spraka annorstäds väl brasor öfverallt,
Men mången stuga fins, der det är mörkt och kallt.
De rika barnen gå i dans och öfverflöd,
Men många barn det gifs, som längta efter bröd.
Så gifve den, som kan! O öppna, öppna blott
Din mun till vänlig tröst, din hand att göra godt!
Och hvad åt andras barn du glädtigt ger, det få
Till godo visst en gång just dina egna små.
I denna ljufva tid hvar skärf välsignad är
Och af gudomlig nåd förborgad ränta bär.
I denna ljufva tid ur drifvor och ur snö
Du rosor mana kan, som aldrig skola dö.</poem>
***
Julottan på landet.
<poem>Emellan höga furor hastar
Min fåle raskt till målet fram.
Hur flinkt han sina hofvar kastar,
Hur skogen blickar allvarsam!
Och djupt högtidligt fästet glimmar
Med stjernesken i gryningstimmar,
Och alla dalar, alla berg
Ha snöns och dödens hvita färg.
Och muntert slädens bjellra klingar,
Och färden brusar stolt och fri,
Framåt, framåt vår flygt sig svingar
Och träden vika fort förbi.
Då tänker jag, i drömmar sluten:
Hur knapp, hur snabb är lifsminuten,
Hur kall den luft vi andas i,
Och all vår fröjd hur fort förbi!
Men se, i fjerran redan höjer
Sig kyrkan upp, en Herrans brud!
Igenom fönstren ljus jag röjer,
Hon skimrar mild i helig skrud.
Hon är mitt skönsta barndomsminne:
Hur ofta stod jag ej derinne
Och hörde, vid min faders hand,
Det ord, som sedan glömts ibland!
Hur ljuft! Nu får jag åter luta
Mitt hufvud här i stilla bön
Och till mitt bröst den himmel sluta,
Som gjorde barnets verld så skön.
Hur ljuft att stå som förr på gången!
O lyss, o lyss! Nu klingar sången
Ur folkets bröst, ur hjertats grund:
»Var helsad, sköna morgonstund!»
O morgonstund bland morgonstunder.
Då gudasonen kom hit ner!
O under öfver alla under,
Som huldt igenom sekler ler!
O barn, som brutit slafvens bojor!
O barn, som gör palats af kojor!
O barn, som krossar våld och flärd!
O barn, som frälsa kan en verld!
Om Dig de höga orgor brusa,
Om Dig mitt hjertas orgelspel,
Och mina dar bli åter ljusa
Och ömt förlåtna mina fel.
Ur ångerns eld, som djupt mig bränner.
Du tar mig upp bland Dina vänner.
Haf tack, o barn, som offrat Dig!
Haf tack, och gör ett barn af mig!
*
Och åter slädens bjellra klingar,
Min färd går hemåt glad och fri,
Framåt, framåt min flygt sig svingar</poem>
