<poem>Och träden vika fort förbi.
Då tänker jag, i drömmar sluten:
Hur dyr, hur helig är minuten,
Hur mild den luft vi andas i!
O fröjd, som aldrig går förbi!</poem>
***
Vid barnets bädd.
<poem>Trött han slumrar efter dagen;
Än af granens ljus betagen,
Ser i mörkret han dess bild.
Rosenröd och hvit han hvilar,
Drömmen ilar
Genom kammarn lätt och mild.
Säkert står vid hufvudgärden,
Synlig ej för denna verlden,
Någon engel, sänd från skyn,
Som med hvita vingar vaktar
Och betraktar
Edens morgonglans på hyn.
Slumra, barn, tills det blir dager,
Slumra leende och fager,
Och om jul och gåfvor dröm!
Ack, i lifvets kamp och smärta
I ditt hjerta
Barnets jul förborgad göm!
Du skall kämpa, du skall lida!
Dock hvad mer, blott vid din sida
Samma engel, sänd från skyn,
Än med hvita vingar vaktar
Och betraktar
Edens aftonglans på hyn.</poem>
<tab>
C. D. af Wirsén.
Erik Gustaf Geijer.
(Forts, och slut från föreg. häfte.)
IV.
I sin anteckningsbok skref Geijer d. 18
April 1836: »Med fem saker har jag
befattat mig ifrigt, om ej med framgång:
filosofi, historia, vältalighet, poësi, musik.
Det är de fem fingrarna på min hand,
hvilka jag i ärlig slöjd uppöfvat och af
hvilka jag ej vill uppgifva någondera, ej
ens lillfingret». Med det sistnämnda
menar han otvifvelaktigt musiken. Jag tror,
att han minst velat och kunnat försaka
den. Tidigast öfvad var den ock det sista
han drömde om. Ännu under Julhelgen,
några månader före sin död, komponerade
han musik. »Jag har i Jul», skrifver han
i bref af d. 12 Jan. 1847, »skrifvit en
romans, en duett för sång och slutligen en
hel ny violin-qvartett».
Men Geijer hade som andra ej blott
en
hand med fem fingrar, utan två händer
med tio. Ur inemot lika många
synpunkter har jag ämnat skärskåda honom.
Jag började med ett utkast till
teckning af
människan Geijer, emedan hon
utgjorde den sammanhållande enheten i
mångfalden af hans rikt utrustade andes i
deras förening ovanliga egenskaper. Hon har
ock följt oss öfverallt och skall följa oss
till slutet. Jag har äfven tecknat
musikern, skalden, häfdatecknaren och den
politiske mannen. Ännu återstå alltså några
synpunkter, ur hvilka Geijer måste
betraktas. De äro ej de minst märkliga.
Så hafva vi en ganska rik efterskörd
att göra på det skönas område, ty Geijer
var en född skönhetsdyrkare. Ingen af det
skönas hufvudformer var honom
främmande eller likgiltig. I en och annan var
han, som vi hört, mästare, ehuru måhända
mera af naturen än genom en ihärdigt
förvärfvad konstskicklighet. Föresatsen dref
honom här ej till arbetet, utan ett
naturligt själsbehof till nöjet. Sedan vi kastat
en blick på
vältalaren, vilja vi derföre
något sysselsätta oss med
konstälskaren,
konstidkaren, konstdomaren. De tre utgöra här
ett; de äro förenade som grund och följd.
Tänkaren Geijer kan icke heller lemnas
ur sigte, så mycket mindre, som vi der
hafva att göra med det innersta af hans
väsende. Men den vetenskapliga
behandlingen deraf öfverlemna vi åt den lärde
mannen på den akademiska lärostolen.
Filosofien som vetenskap är också minst
tillgänglig för mängden, men tänka kan och
bör hvarje människa, äfven den olärdaste.
Obehörigt och ofruktbart kan derföre ej
vara att här flyktigt antyda gången,
andan i Geijers tankearbete.
