Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 5. Maj
- Johan Ludvig Runeberg †, af Valfrid Vasenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
gör, visat huru menniskovärdet beror hvarken af ålder, kön,
samhällsställning eller bildningsgrad, utan endast af hjertats adel. Och
på samma gång han för oss förkunnar denna höga lära har han dock
icke ett ögonblick lemnat den säkra botten, på hvilken han står,
sitt folks hemlif; men han har visat att detta lif i all sin enkelhet
dock i sig kan innesluta hvad menniskohjertat känner mest rent
och ädelt. Hvilken son eller dotter af Finland skulle icke af dessa
bilder lära att älska sitt folk, att tro på dess framtid, då detta folk
så, som i dessa dikter skildras, fyller sin uppgift i odlingens och
det ädlas tjenst?
Men bakom de fredliga taflorna öppnar sig redan i dessa dikter
ett perspektiv som, visar oss, att detta folk, »när kriget röt från dal
till dal» kunde kämpa för sitt land äfven med svärd i hand. Episoden
om det gamla geväret i »Elgskyttarne», och Pistols berättelse i
»Jul-qvällen» de äro — liksom äfven »Gr af ven i Perrho» — förelöpare till
»Fänrik Ståls sägner.» Och när sedan skalden till de föregående
fosterländska dikterna lade dessa odödliga nationalsånger, då såg man
äfven i dem många drag, som nära, ja omedelbart slöt o sig till
hvad han förut sjungit om. Det var ej blott krigarens bragder, han
i »Sägnerna» besjöng, det var lika mycket finska folkets. »Molnets
broder», Sven Dufva, Trosskusken, Numro femton Stolt, Torpflickan
och många flere, de äro alla folkets barn, och det är just genom
dessa gestalter som Finlands sista strid fått sin skönaste belysning.
En här, om än aldrig så tapper, fältherrar, om än så store, hade
dock ej förmått tillvinna sig vår beundran och medkänsla i lika hög
grad som nu, då vi se att hären och folket båda voro eldade af
samma hänförelse, båda kämpade för fosterlandet med samma
hjelte-mod. Öfverallt i »Sägnerna» lyser denna tanke fram, icke minst
genom de vitnesbörd skalden låter de störste härförarne ge dessa
folkets barn eller dem som »blödt och dödt i lägsta graden».
Sandels vid Sven Dufvas lik, Döbeln och Numro Femton Stolt,
Adler-creutz vid Munters graf, alla dessa grupper utgöra lika många
poetiska förherrliganden af den finska folkanden. Märkvärdigast
af alla dessa drag är dock den egendomliga mönstring som Döbeln
håller med sin skara vid Juntas. Den gamle korpralen, Numro
Sju Standar, han som varit med vid Lappo och Kauhajoki, för hans
ord höjer generalen af aktning hatten, då han säger: »Sörj ni blott
för, att vi få stå, ej springa». Trumslagar Nord, en gubbe känd
från åttiåtta, åt honom räcker Lappos hjelte handen, då han råder:
»Skrik ni som Armfelt: marsch, framåt, rör trumman». Men öfver
mannamodet hos de härdade veteranerne står dock hänförelsen hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 20:04:16 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1877/0161.html