- Project Runeberg -  Nu : månadsskrift / Årg. 3. 1877 /
153

(1874-1877) [MARC] [MARC] With: Johan Grönstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj - Johan Ludvig Runeberg †, af Valfrid Vasenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

153 gör, visat huru menniskovärdet beror hvarken af ålder, kön, samhällsställning eller bildningsgrad, utan endast af hjertats adel. Och på samma gång han för oss förkunnar denna höga lära har han dock icke ett ögonblick lemnat den säkra botten, på hvilken han står, sitt folks hemlif; men han har visat att detta lif i all sin enkelhet dock i sig kan innesluta hvad menniskohjertat känner mest rent och ädelt. Hvilken son eller dotter af Finland skulle icke af dessa bilder lära att älska sitt folk, att tro på dess framtid, då detta folk så, som i dessa dikter skildras, fyller sin uppgift i odlingens och det ädlas tjenst? Men bakom de fredliga taflorna öppnar sig redan i dessa dikter ett perspektiv som, visar oss, att detta folk, »när kriget röt från dal till dal» kunde kämpa för sitt land äfven med svärd i hand. Episoden om det gamla geväret i »Elgskyttarne», och Pistols berättelse i »Jul-qvällen» de äro — liksom äfven »Gr af ven i Perrho» — förelöpare till »Fänrik Ståls sägner.» Och när sedan skalden till de föregående fosterländska dikterna lade dessa odödliga nationalsånger, då såg man äfven i dem många drag, som nära, ja omedelbart slöt o sig till hvad han förut sjungit om. Det var ej blott krigarens bragder, han i »Sägnerna» besjöng, det var lika mycket finska folkets. »Molnets broder», Sven Dufva, Trosskusken, Numro femton Stolt, Torpflickan och många flere, de äro alla folkets barn, och det är just genom dessa gestalter som Finlands sista strid fått sin skönaste belysning. En här, om än aldrig så tapper, fältherrar, om än så store, hade dock ej förmått tillvinna sig vår beundran och medkänsla i lika hög grad som nu, då vi se att hären och folket båda voro eldade af samma hänförelse, båda kämpade för fosterlandet med samma hjelte-mod. Öfverallt i »Sägnerna» lyser denna tanke fram, icke minst genom de vitnesbörd skalden låter de störste härförarne ge dessa folkets barn eller dem som »blödt och dödt i lägsta graden». Sandels vid Sven Dufvas lik, Döbeln och Numro Femton Stolt, Adler-creutz vid Munters graf, alla dessa grupper utgöra lika många poetiska förherrliganden af den finska folkanden. Märkvärdigast af alla dessa drag är dock den egendomliga mönstring som Döbeln håller med sin skara vid Juntas. Den gamle korpralen, Numro Sju Standar, han som varit med vid Lappo och Kauhajoki, för hans ord höjer generalen af aktning hatten, då han säger: »Sörj ni blott för, att vi få stå, ej springa». Trumslagar Nord, en gubbe känd från åttiåtta, åt honom räcker Lappos hjelte handen, då han råder: »Skrik ni som Armfelt: marsch, framåt, rör trumman». Men öfver mannamodet hos de härdade veteranerne står dock hänförelsen hos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 27 20:04:16 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nu/1877/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free