Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 9. September
- Teaterbilder från fordom. III. Sofia Emilia Högqvist, af Nils Arfwidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
denna Sveriges märkvärdigaste Hetär på ett sätt, att ingen torde
funnits, man eller qvinna, som under det sista decenniet af hennes
korta lif, skulle velat vara den första, eller ens den sista, att kasta
sten på henne.
Redan vid nio års ålder anställdes Emilie vid kungl. teaterns
ballett, — en dansskola visserligen, men ingen lefnadsskola,
åtminstone på den tiden; hon qvarblef der som elev i fem år. Det sista
året, om vi ej missminna oss, hade hon jemte en del af eleverne
bildat ett slags teatersällskap, som gaf föreställningar i
Humlegården, besökta af till större delen, om ej uteslutande, manliga
åskådare utur de högre klasserna, som dock ingalunda dit medförde
dessas ton och skick, men deremot införde ett slags samspråk mellan
scenen och salongen, hvilket gaf det hela en mycket egendomlig, men
på intet sätt angenäm eller bildande pregel. Derefter tillhörde hon
under ett par år Berggrens resande teatersällskap, men återkom till
kungl. Scenen såsom elev vid dess dramatiska afdelning 1828 vid
16 års ålder, för att ej mer öfvergifva den. Hon debuterade såsom
Lotta i »Brodertvisten» och Emirens dotter i »Kor sfar ar ne». Denna
senare debut, i synnerhet i en roll som egentligen icke är någon
roll, var anlagd på att visa hennes vackra ansigte och i det fallet
kunde debuten anses lyckad, ty ett skönare hufvud hade man sällan
sett på scenen, om ock anmärkas måste ett litet missförhållande
i den eljest vackra munnens proportioner: öfverläppens ovanliga
längd. För scenen tycktes den unga flickan med det fagra ansigtet,
då ännu ej kunna bli något af betydenhet. Hon förde sig tafatt,
hennes gnällande organ, hennes långa, magra, gängliga figur med
dess smala armar och ben kunde ej i det hänseendet inge
konstvännen några förhoppningar; men få år förändrade allt. Hennes
gestalt förblef alltid smärt, men fick mera jemnvigt och fyllighet.
De inre, hittills slumrande, eller halfqväfda naturgåfvor hon egde,
utvecklade sig under inflytandet af ett tillvexande, mognande
förstånd. Sitt flydda lif kunde hon icke göra om, men det närvarande
och blifvande kunde hon dana och med en sällsynt viljekraft
utförde hon detta i nästan allt. Sin talorgan tillkämpade hon, om icke
fyllighet och klang, som naturen vägrat den, åtminstone mjukhet
och behag; den uppfostran, hon ej fått i uppfostrans år, den
började hon sjelf vid några och tjugu års ålder gifva sig. Ett bevis
bland flere: hon hade aldrig, i egentlig mening, fått lära sig skrifva,
än mindre stafva. Hon tog nu undervisning i båda och skref innan
kort en utmärkt vacker handstil. Den som skrifver detta har sett
bref af hennes hand på fyra qvartsidor tät stil, och, såsom han
särskildt vet, skrifna under verklig brådska; nå väl, det fanns på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 20:04:16 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1877/0299.html