Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 9. September
- Gamla ungkarlar, af Anders R—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
inträda i de gamles. Att säga att de förre äro sådane, som ännu
söka, de senare sådane, som upphört att söka den nyss omnämda
fyllnaden af en maka, skulle nog kunna låta såsom teoretiskt riktigt,
men vederlägges af det faktum, att många öfverårige, sig sjelf ve
till straff och andra till varnagel, fortfarande gå och spekulera och
fjäska och bära sig åt som narrar, i det fåfänga hoppet att
lef-nadens ur skall låta rucka sig att gå långsammare till deras
förmån. Lämpligen torde derför det femte tiotalet af en ogift mans
lif kunna bestämmas såsom det, hvarunder han öfvergår till de
gamle ungkarlarnes krets, den ene några år förr eller senare än den
andre, men dock så tämligen allmänt, att den gamle ungkarlen
senast vid femtio års ålder kan anses fullt färdig. Och de affall
från ungkarlslifvet till det äkta ståndet, som derefter förekomma,
äro verkliga undantag, grundade mera på förståndets beräkningar
än på hjertats ingifvelser, mera på behof af hjelp, än på åtrå efter
lycka.
De gamle ungkarlarne äro i antal vida underlägsne de gamla
flickorna, och likväl äro de, särdeles inom samhällets högre och
bildade kretsar, alt for många. Deras relativa fåtalighet beror
icke blott på qvinnornas rätt betydliga flertal i det hela, till följd
hvaraf, äfven om alle mogne män i vårt land trädde i äktenskap,
ändock ett öfverskott skulle uppstå af nära trehundratusen qvinnor,
som vore dömda till ett ständigt jungfrustånd. Det beror vidare
derpå att mannens utsigter till en äktenskaplig lycka, på grund af
hans senare utveckling och större förmåga att bibehålla sig, i
allmänhet kunna anses utsträckta minst tio år längre än qvinnans,
hvarför han ock vida senare inträder i de gamle ungkarlarnes klass
än hon i de gamla flickornas. Och likväl utgöra de gamle
ungkarlarne ett alt för stort antal. Celibatet måste nämligen, både
ur sedlig och politisk synpunkt, betraktas såsom ett abnormt
tillstånd, och behöfdes något bevis derför, skulle det lynne och den
lifsuppfattning, som utmärka de fleste deråt invigde äldre män och
en stor del också af de gamla jungfrurna, kunna åberopas såsom
bevis derpå. Kommer man dertill i håg att hvarje ogift mogen
man dömer ytterligare en qvinna — utöfver de trehundratusen af
försynen dömda — till ett ogift lif, så finner man att hans skuld
är så stor, att den tanke, jag en gång hört en högt stående
ämbetsman framkasta: att hvarje tretioårig ungkarl borde åläggas en
särskild skatt, som skulle användas till mildrande af de ogifta
qvinnornas ofta sorgliga öde, ej förefaller alt för paradox. Jag är dock
långt ifrån så oegennyttig att uteslutande eller ens hufvudsakligen
för qvinnornas skull beklaga ungkarlarnes i alla händelser ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 20:04:16 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1877/0304.html