Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober - Teaterbilder från fordom. IV. Den första framropningen, af Nils Arfwidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin hyllning. Stående parterren på Kongl. Operan förefanns då
ännu i sitt nästan ursprungliga skick. Sedan den på det sista halfva
seklet mer än en gång undergått förändringar och inskränkningar,
har den nu, för många år tillbaka, alldeles försvunnit. Det torde
derföre vara på sitt ställe att här med få ord beskrifva denna
afdelning af salongen, helst sådant tjenar att göra åtskilligt i det
följande mera åskådligt.
Operasalongens stående parterr bildade en rectangelformig arena,
som intog hela salongens bredd, hade utgångar åt båda sidornas
korridorer, var med en högre balustrad skiljd från »öfre och nedre»
amfiteatern samt med en lägre från orkestern, hvars form den tiden
var rätvinklig och som intog, äfven den, salongens hela bredd. En
parterr-biljett kostade 24 skillingar, och platsen ansågs rymma 200
personer, om minnet ej sviker. Det var väl mycket. När salongen
var utsåld, eller parterren åtminstone, och det senare inträffade
oftare än det förra, kunde man från raderne och amfiteatern med
sjelfbelåtenhet och »en bättre lottads» ynnestfulla deltagande
öfverblicka denna böljande menniskohop, som, lik vågorna på ett
upprördt haf, der vinden icke blåser från ett håll, utan från minst två
eller tre samtidigt, rörde sig fram och tillbaka i flere rigtningar.
Framme vid orkestern var naturligtvis bästa stå-platsen, ty dess
balustrad var jemt så hög, att armarne kunde hvila mot den, och
de tidigt komne eller hänsynslöst framträngande hade det der
temligen beqvämt; men för den öfriga, väl slutna och likväl ingalunda
stillastående massan, var platsen ett litet pandemonium; — dock,
hvad gjorde det? Man var ung, hade muskler af stål, och själens
intryck tystade, så snart ridån flög upp, alla kroppens.
I den tiden och uti ett hus i »staden mellan broarne», i femte
våningen, — au premier, en descendant du ciel, såsom en skämtsam
fransman en gång yttrade, — bodde en några och tjuguårig Kongl.
Sekter, som af sina blifvande inkomster mer än en qväll afsatt de
oundgängliga 24:skne för att från stående parterren få beundra och
åter beundra, applådera och re-applådera Almlöf i »Shakespeare kär»;
men det var honom icke nog; applåderade blefvo redan då många,
— ehuru icke såsom nu, alla, — och han ville hafva någon serskild
utmärkelse åt Almlöf. Bäst han grubblade härpå, fick han en ljus
idé. I utländska blad hade han mer än en gång läst om de på
kontinenten redan införda framropningarne. Ja, Almlöf måste
framropas! Det var afgjordt; men, huru skulle det gå till? Hvem skulle
göra det? skulle han, Kongl. Sektern, våga sig på en så djerf
bragd, som dagen efter skulle bli ett samtalsämne i hela
hufvudstaden? Ja, hvarföre icke, blott anonymiteten kunde bibehållas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
