Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 11–12. November–December
- Långa bref om en kort resa, af N. P. Ödman
- IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
han var vägvisare till yrket och särskildt vägvisare till bergstoppar,
ty han gick framåtlutad och med en vaggande gång och liksom klef
i berg, äfven när han gick på släta vägen. Men jag fick snart
annat att göra än att se på honom. Man brukar säga att »sjön suger»,
och det kan väl hända, ehuru jag egentligen ej vet hvad det vill
säga, men det vet jag, att en uppförsbacke suger värre och
Krog-kleven värst af alla jag har känt. Denna sugning, som var alldeles
otvetydig, satte sig först i knävecken och spred sig derifrån vaden
utföre ända ned till hälarne och detta med en sådan kraft, att jag
slutligen kände mig rotad i marken som en champignon. Jag hade
dock ej hunnit långt när jag erfor detta, ty när jag såg upp, hade
jag ännu berget tornande högt i skyn öfver mig; och den platform,
som benämdes »Kongens Udsigt» låg som ett litet örnbo i den
svindlande höjden. Jo! det var just en skön utsigt! Jag hade så när
bedt vägvisaren att få sätta mig upp och rida på hans rygg •— men
jag skämdes, och sjelf gjorde han ej min af ett anbud. Tacka vet
jag Nordamerikas Ander, der man har väl inridna och sadlade
vägvisare. Det är annat det.
Men ingen pardon! »Framåt, uppåt» är mitt valspråk. Alltså:
»sätt i gång!» Men jag drog mina ben uppför höjden med
betydligt mera svårighet än min vän drog sina timmerstockar nere i
dalen — och för att fatta mig kort, efter åtskilliga hvilostationer
på stenar och stubbar och dessemellan ett förtvifladt knogande
uppför en oändlighet af långa och branta backar, eller rättare uppför
en enda oändlig backe, anlände jag ändtligen till toppen af den
egentliga Krogklevsbacken. Här befann jag mig nu mellan ett par
skyhöga lodräta klippor, som på ömse sidor sammanträngde vägen
till ett vildt bergpass. Hittills hade jag med flit ej vändt mig om.
Men när jag nu ändtligen gjorde helt om, så glömde jag med ens
all min möda, ty framför mig i den smala rännan mellan de båda
klipporna låg infattad i aflägset perspektiv en den mest leende tafla
öfver den förtjusande Tyridalen, hvilken dessa bergjättar liksom med
en vild svartsjuk kärlek slöto i sina väldiga ramar. Det var en syn:
»Jeg vandred vidt paa Jorden, men sjelden dog jeg fandt
»Naturen stor og skjön som lier paa Klevens kant,
»Her Fjeldet Dalen favner, og i dens Skjöd saa tyst
»Sig vugger Tyrifjorden som Barn ved moders Bryst.»
I dessa vackra rader, som jag läste under en gammal tafla
häruppe, instämde jag af hela mitt hjertn. Taflan, som förestälde en
norsk bonde i folkdrägt stödjande sig på en spade, var anbragt
öfver en penningbössa vid sidan af vägen. Denna senare
omständighet förklarade följande mera praktiska och prosaiska slutrader, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 20:04:16 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1877/0420.html