- Project Runeberg -  Nu : månadsskrift / Årg. 3. 1877 /
412

(1874-1877) [MARC] [MARC] With: Johan Grönstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11–12. November–December - Långa bref om en kort resa, af N. P. Ödman - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

412 han var vägvisare till yrket och särskildt vägvisare till bergstoppar, ty han gick framåtlutad och med en vaggande gång och liksom klef i berg, äfven när han gick på släta vägen. Men jag fick snart annat att göra än att se på honom. Man brukar säga att »sjön suger», och det kan väl hända, ehuru jag egentligen ej vet hvad det vill säga, men det vet jag, att en uppförsbacke suger värre och Krog-kleven värst af alla jag har känt. Denna sugning, som var alldeles otvetydig, satte sig först i knävecken och spred sig derifrån vaden utföre ända ned till hälarne och detta med en sådan kraft, att jag slutligen kände mig rotad i marken som en champignon. Jag hade dock ej hunnit långt när jag erfor detta, ty när jag såg upp, hade jag ännu berget tornande högt i skyn öfver mig; och den platform, som benämdes »Kongens Udsigt» låg som ett litet örnbo i den svindlande höjden. Jo! det var just en skön utsigt! Jag hade så när bedt vägvisaren att få sätta mig upp och rida på hans rygg •— men jag skämdes, och sjelf gjorde han ej min af ett anbud. Tacka vet jag Nordamerikas Ander, der man har väl inridna och sadlade vägvisare. Det är annat det. Men ingen pardon! »Framåt, uppåt» är mitt valspråk. Alltså: »sätt i gång!» Men jag drog mina ben uppför höjden med betydligt mera svårighet än min vän drog sina timmerstockar nere i dalen — och för att fatta mig kort, efter åtskilliga hvilostationer på stenar och stubbar och dessemellan ett förtvifladt knogande uppför en oändlighet af långa och branta backar, eller rättare uppför en enda oändlig backe, anlände jag ändtligen till toppen af den egentliga Krogklevsbacken. Här befann jag mig nu mellan ett par skyhöga lodräta klippor, som på ömse sidor sammanträngde vägen till ett vildt bergpass. Hittills hade jag med flit ej vändt mig om. Men när jag nu ändtligen gjorde helt om, så glömde jag med ens all min möda, ty framför mig i den smala rännan mellan de båda klipporna låg infattad i aflägset perspektiv en den mest leende tafla öfver den förtjusande Tyridalen, hvilken dessa bergjättar liksom med en vild svartsjuk kärlek slöto i sina väldiga ramar. Det var en syn: »Jeg vandred vidt paa Jorden, men sjelden dog jeg fandt »Naturen stor og skjön som lier paa Klevens kant, »Her Fjeldet Dalen favner, og i dens Skjöd saa tyst »Sig vugger Tyrifjorden som Barn ved moders Bryst.» I dessa vackra rader, som jag läste under en gammal tafla häruppe, instämde jag af hela mitt hjertn. Taflan, som förestälde en norsk bonde i folkdrägt stödjande sig på en spade, var anbragt öfver en penningbössa vid sidan af vägen. Denna senare omständighet förklarade följande mera praktiska och prosaiska slutrader, i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 27 20:04:16 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nu/1877/0420.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free