- Project Runeberg -  Nu : månadsskrift / Årg. 3. 1877 /
424

(1874-1877) [MARC] [MARC] With: Johan Grönstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11–12. November–December - Långa bref om en kort resa, af N. P. Ödman - VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

424 »Mina Herrar! Vid ett tillfälle sådant som detta, då i den tysta, midnattsstunden, i sommarnattens djupa skymning, midt ibland Norges snötäckta fjell, hvilka i denna stund blicka ned på oss med ett fridens leende (bravo!)----midt ibland Norges fjell, säger jag ... Här kom talaren af sig och afbröt visligen med en sång, hvarpå Sagförer Andersen genast tog till ordet på följande sätt: »Mine Herrer! Det urgamle langt tillbage i den grå Hedendom rodede Had mellem de skildte skandinaviske Stämmer har af den nyere Tids mægtige Aand oprykts med Boden og, mine Herrer,, vi staa nu som en Mand mod Fjenden i Öst och Fjenden i Syd» (hör! bravo! o. s. v.), hvilket tal slutade med en skål for den svenske-Grosserer fra Göteborg. Nu borde min kamrat ha svarat, men då han aldrig håller tal,, gjorde jag några förberedande harskningar och yttrade derpå högtidligt följande: »Mina herrar! »Då en föregående talare redan på ett så herr-ligt sätt talat om det urgamla hatet, som vikit för den nyare tidens mäktige ande, så torde det synas förmätet (nej! nej!) om jag-------- vid detta tillfälle (nej! nej!) vid detta tillfälle säger jag — — ber er åter fatta edra glas (höjere! höjere!) — — (med stark stämma) ber er åter fatta edra glas»... Här började den svenske talaren råka in i svårigheter, men genom en berömvärd energi öfvervann han dém småningom och fullföljde sin tanke till slut. Skålen var för den norska gästfriheten. Omedelbart efter denna skål begärde Sagförer Andersen ordet,, och nu höll han med stigande enthusiasm och under lifligt bifall sitt ståtliga festtal; »Mine Herrer, nej mine Brödre! »Den sidste Taleres inspirerede ord (bravo från svenska sidan),, hvori jag for min ringe Person beder med hele min Sjel at instemme, ligesom jag er sikker att alle tilstedesværende for deres Personer vilde gjöre det (ja! ja!), den sidste Taleres ord, siger jeg, minder mig, at vi leve i en tid (hör! hör!), da den kosmopolitiske Förbrödrings lyse Engel far med hvide vinger over Jorden. Ja, jeg synes jeg hö.r de mæktige Slag af disse Vinger (hör! hör! bravo!) -----disse Vinger, som» etc. etc. (stormande uthållande bifallsrop). Denna skål var för »den sandt kosmopolitiske Gestgiver». Nu befann sig stämningen på sin spets, och, såsom den mest passande sång jag i hast kunde få fatt i till Gästgifvarens ära, af-sjöng jag: »Hopp, hopp, se så, se så, låt gå, låt gå... Far lär ej den skjutsen prisa etc.» Detta val togs lyckligtvis ej illa opp, och Far sjelf stämde in i »fallera')') fallera». Slutligen bör jag kanske

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 27 20:04:16 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nu/1877/0432.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free