Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TUOLLSLÄNDAN.
N:o 12
regndagarne och vi beslöto att olja den på
nytt så snart vi blefvo i tillfälle dertill.
Regina kom något sent, rnen var glad och
vänlig som vanligt Sedan hon lagt sin korg
ifrån sig, stängde hon omsorgsfullt dörren
och reglade den.
— Ah, Regina, det behöfver du icke göra,
— utbrast Tib förebrående, — du vet att
vi icke öppna den, när du en gåug sagt att
du ej kan visa oss de öfriga rummen
— Jag gjorde det af gammal vana, —
svarade Regina, jag låser alltid väl till deuna
dörr.
Vi underrättade henne om att farfar skulle
komma.
— Ni se så nedslagna ut, — sade hon,
— men det böra ni ej vara. Kanske mr
Truro kan inverka pä er farfar, så att ban
tillåter er att få komma hit, Nu skola vi
leka och roa oss så länge vi få vara
tillsammans. Jag har tagit med mig en ask vackra
gravyrer till hvilka jag skall berätta sagor
för er.
Under lekar och roliga samtal förflöto
hastigt två timmar, och sedan måste
Regina gå.
— Säg mig, — had jag, — visste ni att
farfar skulle komma, då ni sade att vi ej
skulle kunna träffas på en tid? Är ni en fü?
Hon skrattade och skakade på hufvudet,
men besvarade icke min fråga, utan sade
farväl och gick.
Vi qvarstannade en stund och begynte åter
att undra öfver Regina, porträttet, den
främmande frun i prestgården och det. öde huset.
Som vi hade lexor att läsa, bröto vi
temligen snart upp, ehuru flera nya böcker och
leksaker dem Regina medfört, frestade oss
att stanna.
— God natt. prinsessa, — sade jag till
porträttet, — nu skola vi icke se dig på en
tid, och det är ledsamt. Meu mycket,
mycket ledsammare är att nödgas vara skild
från vår nya prinsessa.
Gerald fubblade läuge med den gamla
dörren. när vi skulle gå hem.
— Skynda dig, sade Tib otåligt, — annars
kommer Fanny ut i trädgården och ropar
oss in till théet, och då kan hon se att vi
komma härifrån.
— Jag kan icke vrida om nyckeln, den
sitter så hårdt uti, — klagade Gerald.
Vi skjöto honom åt sidan och försökte
med all makt att få upp dörren, men det
gick icke. Nyckeln, som blifvit styf af rost,
satt orörlig i låset och alla våra
ansträngningar voro förgäfves. Vi vredo och vände,
ryckte och drogo, vi blefvo röda och varma
af ansträngning, men intet hjelpte. Halft
gråtfärdig af oro och otålighet gjorde Tib
ett sista förtvifladt försök, och —
sönderbröt. nyckeln.
Utom sig af förskräckelse stod hon stilla
i ined halfva nyckeln i handen; resten satt i
låset.
— Tib, Tib! — ropade jag förskräckt. —
Hvad har du gjort?
När någon annan än vi sjelfva fört oss in
i en ledsamhet, äro vi strax färdiga att
förebrå dem. Tib var alltför förkrossad att icke
erkänna sitt fel.
— Förlåt mig, Gussie och Gerald, men ni
veta ej hur ängslig jag var öfver att vi icke
skulle kunna komma ut. Ack, hvad skola
vi göra?
Ja, livad stod att göra? Vi började bulta
och ropa på hjelp. Gerald gret, Tib var
outtröttlig ott höja rösten, så snart hon
litet hemtat andan emellan, och jag klättrade
upp på växthusets panelniug, för att
möjligen derifrån kunna se öfver muren.
Förgäfves. Den var så hög, att icke ens taket
syntes till vår trädgård.
När vi bultat och ropat oss trötta, fingo
vi plötsligt ett nytt hopp och skyndade
tillbaka till förmaket. Kanske hade Regina icke
reglat till dubbeldörren genom hvilken hon
sjelf brukade komma in i det gamla huset?
Nej, tyvärr hade hon, ordentlig som
vanligt, låst till den. och vi voro således
instängda från två håll.
— Här måste ju bo andra menniskor, de
som sköta blommorna i växthuset, — sade
Tib och gaf sig åter till att bulta på
dubbeldörren samt ropa på hjelp. Men intet
ljud hördes och vi måste, hesa och trötta,
upphöra med att göra oss hörda.
— Måste vi stanna här hela natten? —
snyftade Gerald. — Jag är så rädd, jag är
bara sju år.
Tib och jag nedsjöuko pä en hvilsoffa,
den samma der vi nyss suttit med Regina,
och gåfvo våra tårar fritt lopp. Tanken på
hvad Dadda och mrs Muut skulle säga, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
