Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
NYA TltOM.SI.ANDAN.
N:o 24
— Kantänka! — fnurrade Matts. PS
en så dum fråga tyckte han det ej löna
mödan att svara.
— Nå, efter du seglat till sjös, så vet
du, att ett fartyg med hög resning
behöfver eu stadig barlast, för att ej kantra.
Det. vet. ju en kajutvakl, menade Matts.
- Ja, det tror jag. Nå, om nu
resningen är för hög eller barlasten för lätt. sä
kantrar fartyget. Om en menniska står här
i verlden som en julgran med hög resning,
det vill säga, om hon är rikare, förnämare,
mäktigare, vackrare, lärdare, klokare än
andra menniskor, och icke dä har en desto
stadiga i e barlast af gudsfruktan och sedligt
allvar, sä måste hon också kantra. Är det
ej så?
— Det kan ju ett barn begripa.
— Nej, det begripa visst icke alla. Och
om nu en trasgubbe, som du till exempel,
en gång råkar anse sig klokare än sin
gumma ocli icke har nog barlast af praktiskt
förstånd att göra en stadig fot under en hög
julgran, hur går del då nit-il hans gran?
— Han kantrar för företa by, svarade
gubben Matts och måste nu sjelf skratta med
af hjertans grund.
— Nå, så kom, låt oss hjelpas åt. att
ställa granen på fötter igen! Men först
måtte vi toppa af honom, efter du nu ej
hinner göra en starkare fot. Ser du. så
gör Gud med oss, rankiga seglare här på
verldens haf. När vi klifva för högt och
foten ej bär, så toppar ban af oss. Då
fnurra vi i vårt sinne och tycka att Gud
gör vår julgran illa, men si, det gör ban för
att vi ej skola kantra.
— Hjertandes! utropade lotsåldernians
mor, medan de åter klädde och uppreste
granen. Nu fä vi skynda oss, jag hör
bjel-lerklang derute på isen. Nu komma
barnen !
Z. T.
Sidenswahnska bolaget.
Förslå qväll t’ii.
jLy rasan braun muntert i matsalen och
g*’SS!l|lc pä Fritz Ainatus och Masse
llimmelstjerna, hvilka lågo utsträckta pä
mattan framför kakelugnen och njöto af
sotiga äplen, stekta i askmörjan
Ka-inilla, Kufrosyne och Kasse hade varit och
roat sig på gården, nu stodo de i köket och
tiggde en ljusbit af Katrina
Kaiuilla, stack in hufvudet genom dörren
och förevisade två rödfrusna öron. Det är
inte ;illa dagar det bestås snöbollskrig i
ll:fors, här måste inan passa på.
— Hå, gossar, vi ha bygt en snölykta
pä gården — qvittrade hon gladlynt, — nu
skall den tändas till dess tant Dea och
Spirea komma hem. livar är Svante?
— Han skrifver. — Asch, inte skall man
arbeta om lördagsafton, inte sant flickor —
det sista sades ät köksidan och Kufrosyne.
Flickor! Kasse såg ut som ett
utropstecken, Kainilla blef röd i ansigtet af
halft]väfdi skratt och äplestekarcne i
matsalen följde exemplet. — Nå, menniskor då,
inte ska’ vi ta’ oss af småsaker, lugnade
Kainilla. Åh, här få vi ljus. glöm inte
tändstickorna Kasse, det här blir gentilt, koin nu,
menskobarn.
På gården stod deras mästerverk i
bygg-nadsväg, en snögubbe som efter
förhållandena var ståtlig. Det var ondt 0111 snö i
allmänhet och de hade sopat ihop
materialet med händerna, så fattigt hade det varit.
Eufrosyné drog eld på en tändsticka, det
blåste förskräckligt och var omöjligt att få
eld. Kasse knäpte upp sin öfverrock och
bredde ömt armarna kring snögubben, för
att skydda, mot drag Slutligen lyckades det.
ljuset brann så finurligt, riktigt trollskt
tyckte Kasse, der ban stod och gned sina
bara händer mot hvarandra. Tant Dikas
pojkar voro icke pjåkiga. Så blef det spräng
uppför trapporna, stampningar i förstugan
och buller med galoscher ocli öfverplagg;
det, gick ovanligt vildt till i qväll.
— Skola vi inte ha någonting riktigt
roligt för oss i qväll föreslog Fritz
Ama-tus efter en stund, då alla blifvit afpelsade.
— Koka knäckor — undrade Masse, —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
