Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 5
1llustiierad barntidning.
35
Obs.! Till Prenumeranterne.
Till följd af sjukdomsfall måste
berättelsen: En utvandrares äfventyr afbrytas på
en tid. Sländan hoppas dock återfinna Karl
Rönnman frisk och sund pä „Umbriau och
se honom fortsätta sin resa till det
märkvärdiga Amerika.
För mors skull.
|L2?orta vid skogsbrynet låg ett fattigt torp,
(jg^p der solen sken iu genom lappade
fönsterrutor, och der blåsten pinade sig fram
genom otäta väggar och springorna kring
dörrposten. Det var en bitande kall
Februari-blåst, som hade intet förbarmande med
fattigmans rucklen och slitna paltor.
Inne i torpet låg mor Lena sjuk och vid
sängen satt hennes tolfårigu Maja och
stickade strumpa. Majas oroliga ögon fästades
gång på gång vid moderns ansigte: det var
så blekt och dödstrött, att hennes hjerta sved.
l’å fyra dagar hade mor ingenting förtärt,
bara vridit sig i sängen och fästat på henne
sådana innerligt sorgsna blickar, hvilkas
uttryck Maja icke vågade förstå, llon bjöd
till att jomkft den trasiga kudden, så mor
kunde ha hvila för sitt hufvud; hon fuktade
ibland hennes läppar med några droppar
vatten, för resten satt hon tvst och ängslig vid
bädden dagen i ända.
I dag voro mors ögon så klara och
glänsande, att ett. litet bäfvande hopp begynte
smyga in i Majas beklämda Hjerta. Kanske
skulle hon nu blifva bättre, kunna tala och
lita litet, hon såg mycket lugnare ut, än nyss.
— Mamma vill du något? — frågade Maja
och närmade sitt öra till modrens läppar.
— Kan jag göra något? . . .
— Pastorn ... — hviskade Lena, —
jag ville så gerna höra Guds . . . ord från
lians mun.
— .lag skull hemta honom, — sade Maja
glad. — Mamma, du blir bestämdt frisk nu.
Hon glömde sin trötthet och sin ängslan.
Hon glömde att hon ej sett en matbit på
hela dagen och rustade sig flinkt att gå den
fem verst långa vägen efter pastorn.
— Tag väl på dig . . . barn ... det är
kallt, — mumlade den sjuka matt.
— Ja, mamma. Ju g springer, isvägen, och
inom två timmar är jag här med pastorn.
Hon knöt en duk kring hufvudet och drog
ett par grofva strumpor utanpå de trasiga
kängorna. Koftan var icke tjock, men hon
knöt en duk kring lifvet och tyckte sig vara
väl rustad.
— Adjö, mamma, adjö!
Så bar det af med brådskande steg, med
klappande hjerta, gint öfver ängarne och den
frusna bäcken, ut på isen. Isvägen var den
kortaste, och hon var säker om att. hitta.
Det knep i kinderna och i de bara
händerna, som hon drog in i koftärmen;
van-tarnc hade hon glömt i brådskan. Blåsten
snodde kjolen tätt kring benen, så hon hade
svårt att gå, men hon Idel’ modigt på, med
blicken fästad vid det aflägsna kyrktornet.
Solen hade krupit bakom en svart
molnvägg, som småningom spred sig öfver bela
himlahvalfvet. Snön låg lätt och lös öfver
den blanka isen; allt efter som blåsten tilltog,
hvirflade den upp i täta moln. Det begynte
suüga och luften var tjock och tung af snö,
så man icke såg en famn framför sig.
Maja knöt duken fastare kring hufvudet,
blåste i fingrarne och sökte trösta sig med,
att hon skulle ha sällskap på hemvägen. Af
kyrktornet såg hon ej mera en skymt,
stranden syntes blott som en otydlig skugga och
vägen blef småningom igensopud af yrvädret.
Hon frös förskräckligt i sina tunna kläder,
och hennes fötter värkte af köld och
trötthet. Men tanken på mor dref henne framåt.
— När pastorn kommer, blir mamina frisk,
tänkte bon, och detta hopp jagade blodet
varmare till hennes kinder. — Jag skall
bjuda honom kaffet Vi ha ännu litet sump
i pannan och två sockerbitar i koppen på
hvilan. En sfi’n lycka att jag sparat dem ...
Hu, så kallt det är, och vägen ta’r aldrig
I slut.
Hon stampade ined fötterna och slog
armarne mot hvarandra för att hålla sig varm.
men hon begynte tröttna. Blåsten hopade
snön i tjocka drifvor, som hon med möda
arbetade sig igenom, och hennes ögon fingo
[ ett allt ängsligare uttryck, ju tydligare hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
