Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
NYA TltOLLSLÄNIlAN.
N:o 19
— Jag är bestämdt ämnad till kökspiga,
— skämtade hon, — tv jag känner mig i
mitt rätta element vid syltgrytan.
Mamma skalade valnötter vid bordet; det
var stor syltning för vintern
l)ä kom en herre med resväska öfver axeln
gående öfver gården oeli strax derpå ringde
han på hos oss. Mamma kallades ut och
dröjde en stund. När hon återkom, var det
blott för att tillsäga om the åt. herr Steen,
som kommit frän Chicago för att tala med
henne i affärer. Men jag tyckte bon såg
så besynnerligt blek och orolig ut, så att
jag frågade om herr Steen medfört dåliga
nyheter. Ilon vände sig om och sade med
djupt allvar: — ja han medför dåliga
nyheter, Carl. Det handelshus der vår
förmögenhet var insatt, har gjort konkurs
Om åskan slagit ned midt i vårt, fredliga
kök, hade jag ej blifvit mera förstenad, än
vid denna underrättelse. Jag hade
visserligen ofta hört hur lätt förmögenheter gå
förlorade i Amerika, men aldrig hade det
fallit mig in att vår skulle gå förlorad. Den
föreföll mig som en säker och — nära nog
— outtömlig guldgrufva.
Käte lät sylten vidbriinnas af idel
deltagande för den sorgliga nyheten. Vi gledo
in i förmaket efter mamma och lyssnade i
en vrå till hennes och herr Steens samtal.
Jag fann deraf att det ännu var osäkert oin
vi skulle få behålla eu del af våra
penningar eller om vi skulle bli fulkomligt
utblottade. Ilerr Steen var som alltid en
deltagande vän, men ban kunde göra så litet,
ty det hade varit en fruktansvärdt stor
konkurs och hundradetals personer blefvo
lidande på den.
— Tillsvidare, — sade han, — blir
naturligtvis allt vid det gamla. Ni måste fatta
mod, fru Rönnman. Allt kan ännu jemkas,
hvem vet, - ni har ju icke stora behöfver
och hvad som i Amerika vore en obetydlighet,
kan måhända bli tillräcklig för er och Charles.
Jag vet icke hvarför, men jag kände bela
denna qväll en underlig bitterhet mot min far.
Hvarför hade ban tagit oss från vårt tarHiga,
men lugna hem, för att först låta oss smaka
lyckan af ett sorgfritt lif utan bekymmer
för brödet, utan tungt arbete, för att. vi
sedan så mycket djupare skulle känna
förlusten deraf?
Senare på qvällen, såg jag Käte med tårar
i ögonen slå armarna kring mammas hals
Och hörde henne Suga: kära fru Rönninan,
om ni måste afskeda er tjensteflicka, så lät,
mig komma in alla eftermiddagar och hjelpa
er med sysslorna. Jag är van vid
hushållsgöromål, det vet ni, och jag lofvar alf vara
så omtänksam och llitig.
Mamma kysto henne ömt.
— Det kan nog hända, Käte, att vi
måste försaka mer, än att sätta bort en
tjenarinna. Men Gud råder äfven i detta. Låt
oss försöka att fasthålla hans älskande hand.
Mitt hjerta blef så underligt mjukt då jag
hörde dessa två tala, så älskande och så
sjelfuppoffrande. Jag gick in i mitt rum,
kastade mig på sängen och kämpade en härd
kamp med högmodet, sjelfviskheten,
njutningslystnaden.
Jag hade så tydligt tänkt mig min
framtid, hur jag skulle återvända hem, rik på
kunskaper och penningar, grundlägga en
fabrik, hålla föreläsniugar för ingeniörer — bli
aktad, ansedd, — och nu stod jag der uicd
två toma händer, en fattig gosse. Jag sade
mig i min hjertats bitterhet, att det hade
varit bättre om vi aldrig lemnat vårt fattiga
hem i Finland. Men jag vann slutligen en
svag seger öfver de bittra rösterna i mitt
inre. — jag säger svag, emedan jag endast
tillkämpade mig mod att med någorlunda
lugn och förnöjsamhet se uiot framtiden.
Ehuru det ännu var osäkert hur mycket
vi skulle få behålla, lemnade vi dock vår
vackra rymliga bostad och inflyttade i tvä
rum, i en billigare stadsdel.
— Våra gamla två rum från fordom
skämtade mamma.
Hon var så mycket mer lik sig nu, äu
under början af vår vistelse i Amerika; så
munter, så flitig och nöjd. — Vet du, —
sade hon till mig, — det är icke utan, att
jag för min egen del vore nöjdare att
undvara denna förmögenhet, sotu tillföll uiig så
oväntadt. Vore det ej för din skull, skulle
jag med lätt hjerta låta den gå.
Jag åhörde detta under tystnad. När jag
tänker tillbaka på denna tid, blyges jag djupt
öfver mig sjelf. Jag var så motvillig, sä
ohjelpsam, så litet böjd att se de ljusa
sidorna i vårt lif. Yi hade numera ingen
tjenarinna, utan mamma skötte hushållet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
