Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
NVA TltOLLSLÄNUAN.
N:o 20
inen nu hade femtio och hoppades med ti-1
den få hundra. Ty han höll herberge för
resande och uthyrde sina åsnor åt dem.
lian hade hört, att der skulle blifva en stor
folkräkning, då allt folk i judalandet skulle
skattskrifvas i sina fäders stad. Och
emedan Betlehem var konung Davids stad, tänkte
Amrah: hit komma många rika och förnäma
af Davids slägt, jag vill göra mitt herberge
dubbelt större och förtjena mycket
penningar.
Så byggde Amrah en stor gård och hade
många rum för gäster ocli många för deras
hästar och åsnor. Davids
efterkommande voro talrika, och der begynte komma
många resande, både rika och fattiga, men
Amrah mottog endast de rika, ocb äfven de
voro så många, att herberget snart blef fullt.
Der fanns endast ett rum qvar, kungssalen,
den största och förnämligaste: honom ville
Amrah spara för eu kouung eller en furste.
Denne girige man hade två goda och fromma
barn: en gosse vid namn Eli och en flicka,
som hette Tirza. Barnen betraktade, ined
förundran de många främlingarna och tyckte
det vara ganska orätt, att de fattiga ej
blefvo mottagna, medan der ännu funnos
rum i herberget. Då hände sig sista dagen,
när alla ruin voro upptagna och endast
kungssalen stod obebodd, att der kom en
timmerman, som ledde vid tygeln en åsna.
och på åsnan red lians unga hustru,
darrande af trötthet.
— Här tinnes intet rum, snäste Amrah,
ty lian kunde väl se, att de nykomne voro
fattigt folk.
— Var ändå barmhertig och gif oss den
minsta vrå, suckade timmermannen. Vi ha
rest en lång väg, och min hustru är mycket
trött.
Anirali skrattade. — Ila ni råd att betala
tjugu siklar guld för en natt eller två?
— Nej. det ha vi intet, svarade
timmermannen. Men var bannhertig mot oss, och
Gud skall löna eder mångfaldt igen.
Far! Far! bådo Eli ocli Tirza med
tårar i ögonen. Se hur trött ocli blek den
stackars unga qvinnan är! Hon kan ju knappt
hålla sig uppe i sadeln. Och se huru
innerligt vackert och godt hon beder fä hvila
hos oss! Vi ha ju kungssalen ledig; låt
henne sofva der i natt!
— Allt annat! utropade åter Amrah
försmädligt. Det är just kungssalen, som
kostar tjugu siklar i guld.
Ja, hvad skulle de trötte resande göra?
De måste bedröfvade återvända från
herberget och visste intet annat råd, än att
sofva under bar himmel pà hårda berget.
Men uär de ridit ett stycke ut, kommo
två barn spriugaudo efter dem. Det var
Eli och Tirza. — Följ med ossl ropade barnen.
Vår fader har ett stall för sina åsuor liiir
nära i berggrottan. Der är godt rum nu,
för att åsnorna äro uthyrda åt resande. Och
der iir likväl bättre att sofva, än ute på
berget.
Timmermannen var glad att få tak öfver
hufvudet och följde tacksam de vänliga
barnen. Ja, sade ban, hvarför skulle ej vi kunna
sofva i ett stall? Vår stamläder David har
sofvit mången natt i sådana berggrottor, när
han flydde för konung Saul.
När de kommo till grottan, voro der flera
klubbor lediga, och de utvalde åt sig den
renligaste. Tirza fann en qvast och sopade
krubban så tin som ett kammat-golf. Eli
bredde lit skon, frisk hahn i krubban och
gick sedau att hemta vatteu ur källan för
att vederqvicka de trötta. Han glömde ej
heller att gifva gräs och vatten åt deras åsna,
— Men, sade Tirza, det blir 1111 mörkt,
och vi ha ingen lampa ined oss.
— Ocb så äro ni hungriga, menade Eli.
Vill ni, så springer jag hem och hemtar
min honungskaka, som jag fick af en resande
för att jag sadlade af hans åsna i går.
Tack, tack, sade timmermannen. Vi
behöfva ej lampor, vi äro goda vänner med
himmelens stjernor, och ännu ha vi qvar
litet mat i vår resväska.
— Godnatt, sof godt! sade barnen.
Den unga, bleka qvinnan som lagt sig på
halmen, räckte dem banden till afsked och
sade: Gud skall hora min bön. Efter ni
vederqvickt de trötta och beredt de hemlösa
en bostad, sä skall Gud aldrig låta eder
vara utan hem eller bergning. Och om ni
någonsin hungra eller törsta, så skola ni
hungra och törsta efter rättfärdighet, inför
Gud.
Undrande hvad detta månde betyda, gingo
barnen ut ur grottan. Dä utropade Tirza:
nej, se, Eli, se!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
