Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 SY A. TROLLSLÄNDA N. N:0 15
ned, tog fingerborgen i stället och flög upp
i trädet med den. Henriette kastade sig
hänryckt öfver sitt återfunna smycke.
Skatan skulle de bestämdt icke fått ned igen,
om icke Metta kommit till hjälp. På
dennas rygg red Hans förnöjd hem igen, men
skvatt råde argsint, när han måste jämna
ifrån sig fingerborgen.
Efter regnet doftade skogen af färskt
granris; smultronen lyste i gräset som tappade,
röda koraller. Henriette plockade dem och
trädde dem på starka grässtrån till ett hals
band, som hon hämtade med till sin mamma.
Nu kom Lars.
— Uppe på backen Ser jag doktoms
schäs, lian kan strax vara här, — sade han.
— Åhå, skola vi mista fröken så snart,
— suckade Stina gladlynt. - Det var så
roligt att ha er här, och alla kräken ha
lärt sig hålla af er.
Henriette lofvade att snart igen hälsa på
i den vänliga stugan, och hon höll ord. När
hennes far på sina embutsresor körde där
förbi följde hon altid med och medförde då
något godt till alla sina vänner i
Horse-vang. Stina kokade då kaffe, Hans
snålades på sockret, och Snapp dansade på två
ben för att få en skorpa.
Fru Möller hade tagit sig mycket när af
händelsen med Henriette. Härefter litade
hon icke fullt så mycket på soleil, — och
alldeles icke på fröken Skade.
Pelle Mikkolainens äfventyr.
(En sannfärdig liändcLso)
an var en modig ung student, som
vandrade omkring i bygderna och tecknade
upp nya visor ur folkets egen mun.
Musikalisk var han. Redan vid två års ålder
sjöng lian „vårt land" med den allra högsta
sopran, och vid fem år spelade ban
Björneborgska marschen med ett finger på pianot.
Pappa och uiamma tyckte, att detta visade
obestridliga anlag för musik och beslöto att
han skulle få bli klockare eller orgelnist,
hvilketdera ban bäst. passade till.
Och Pelle fick lära sig sjunga och spela
och skrifva noter och allt sådant som en
speleman bör kunna för att bli en en välbestäld
klockare. Han tog sin studentlyra med
heder och vandrade, som sagdt, om somrarna
omkring på landsbygden för att samla
folkvisor, soin sedan trycktes och sjöngos vid
konserter i Helsingfors.
Ilau såg ganska lustig ut, Pelle, där hau
vandrade omkring med rensel på ryggen och
en lång staf i handen. Han var klädd i
grått från hufvud till fot, ined en grå
»pata-lakki" neddragen öfver den solbrända pannan.
I ränseln förvarade han en omgång
linnekläder samt sina dyrbara notpapper, och de som
togo honom för en „laukkurysse", blefvo
ganska förvånade, när ban hade hvarken
kattunsdukar eller byxtyger i sin påse.
Solen baddar het, och Pelle kände sig
måge tom, ty han hade icke ätit något
sedan klockan sex i morse. Han klef på med
långa steg, så svetten sipprade fram under
mössan, och fann slutligen en gård där han
höfligt begärde middag. Men värdinnan
var borta och de hade ingen mat där i
huset. Missmodig och hungrig lunkade Pelle
vidare, inom sig undrande om han icke
glömt en hålkaksbit i renseln, eller om ban
skulle kunna nöja sig med ett par uäfvar
smultron som han fann vid dikeskanten.
Men när man traskat halfva dagen i
solstek och dam, är det förlåtligt om man
önskar sig en något bastantare middag, lian
lunkade vidare och kom till en gård, där
det var bara kvinnor hemma. De kastade
skrämda blickar på den gråklädda
vandringsmannen, och ban hörde den ena hviska till
den andra: — stäng dörren fort! — På
hans försagda fråga, om ban ej kunde få en
bit mat, svarade de: — alt anuat ännu! —
och stängde dörren midt för hans näsa.
Stackare Pelle, ban kände sitt hjärta
sorgmodigt och sin måge alt tomare, men måste
gå att söka sin efterlängtade hålkaksbit hos
beskedligare människor. När han gått en
god timmes väg, kom ban till en stor
bondgård, där värdsfolket, en gammal gubbe och
eu gammal gumma togo vänligt emot honom
och läto duka fram filbunke och potäter.
Pelles ansigte sken, men lian åt långsamt
och pratade undertiden med gubben 0111
afsigten med sin resa, om väderleken och
annat intressant. De blefvo goda vänner och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
