Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalendarium - Om naturskydd i Sverige, av Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 44 —
Även sådana "ödemarkstyper" som högmossar ha tagits i
anspråk av industrien, och många ljunghedar ha planterats med
skog och därigenom förlorat sin karaktär. Ehuru dessa
åtgärder länt samhället och kulturen till gagn och sålunda ej kunna
klandras i och för sig, så har dock därigenom den svenska
naturen omdanats på ett sätt, som ej alltid är tillfredsställande. Ej
så få sjösänkningar och likartade företag ha dessutom varit
långt ifrån ekonomiskt inbringande utan tvärtom stundom rent
av ruinerande och sålunda även från den synpunkten beklagliga.
Även på den fasta berggrunden ha människans ingrepp i
många fall varit klandervärda, i det att raukar, grottor,
jättegrytor, egendomliga flyttblock och andra geologiska
minnesmärken blivit förstörda, förutom det att naturbilden på ett i
ögonen fallande sätt förfulats. Bergbrytning och stensprängning
i industriellt syfte är naturligtvis en i och för sig fullt lovlig och
oklanderlig näring, som givit arbete och underhåll åt många
människor. Med den^rikedom på berg och sten, som vårt land
har, finnes nog också material därtill i riklig mängd, men just
därför saknas skäl för att förinta värdefulla naturminnesmärken.
Av dessa korta satser framgår, att omdaningen av Sveriges
natur i en mängd avseenden skridit fram med så stor fart,
särskilt under den senaste mansåldern, att landet mångenstädes
undergått en stor förändring och att denna i ett flertal fall ej
varit en förbättring, utan att man tvärtom har rätt att påstå,
att en verklig förstörelse ägt rum. Låt vara att det i många fall
varit nödvändigt att göra djupa och sårande ingrepp i naturen,
men det har också i många andra fall varit ett tanklöst skövlande
av oersättliga naturminnesmärken. Det är emellertid ej rått att
fördärva något, vad det vara må, utan tvingande skäl, utan det
är människans plikt att tillse, att det land hon förvaltar och
skall lämna efter sig i arv till kommande släkten har sin natur
så väl och så fullständigt bevarad, som väl kan vara möjligt.
Detta är ett ofrånkomligt krav, som ställes på nutiden. Manga
gånger behövs också blott litet omtanke för att skydda
naturföremål av värde. I andra fall åter är det måhända nödvändigt,
att till synes någon uppoffring av ekonomisk art måste ske fran
den enskildes eller statens sida, men denna är ofta blott
skenbar. Genom skyddandet och bevarandet av en viss
landskapstyp eller något annat naturminnesmärke har man lämnat ett
värdefullt arv åt de efterkommande. Dessas dom skulle utan
tvivel bli både hård och rättvis, om de skulle kunna såga, att
de mottagit ett av förfäderna på alla naturvärden och på sin
ursprungliga skönhet skövlat land. Såväl för vår egen skull som
för framtiden böra vi därför ombestyra, att så gott sig göra låter
den svenska naturens särdrag och dess skönhet bevaras. Från
vetenskaplig synpunkt är detta ävenledes av allra största
betydelse. Det är också från naturforskarna, som den väckande
tanken på vården och omsorgen om naturen utgått. Den har sedan
behjärtats och upptagits i större eller mindre utsträckning i de
flesta kulturstater. Lagar om naturskydd ha stiftats, och större
eller mindre områden ha fridlysts och avsatts såsom
nationalparker eller fredningsområden i det ena eller andra syftet. I
aen svenska riksdagen väcktes frågan härom genom en enskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
