- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
178

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Smärre skrifter af Christian Cavallin och Albert Lysander. Af O. L. - Svenska Akademiens Handlingar från år 1886. 5:te delen. Af G. G.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 8 -

intresse. Men läser man sig närmare in i
dessa studier öfver så olika föremål, märker
man snart i dem alla en behandlingens
enhet, som tyder på ett utprägladt personligt
sätt att se. Lysanders intresse för
litteraturen är framför allt estetiskt-spekulativt. Det
är diktverkens och deras upphofsmäns
idé-lif, som han så godt som uteslutande sysslar
med, och han vänder sig också med
förkärlek till studiet af författare, hvilka mera
imponera som individualiteter och som bärare
af egendomligt utvecklade lifsåskådningar, än
till rena poeter, hvilka uppgå i det artistiska
sysslandet med sin konst. Sådana äro
Kierke-gaard, Pulci, Paludan-Muller och Shelley,
de män, hvilkas skrifter och lifsgärning
Lysander bäst tecknat.

Af historikern ser man föga spår hos
Lysander. En historiker skulle väl
näppeligen frestats af att syssla med så
omväxlande tider och gestalter, sedda i sådan
isolering från sina föregångare och sin samtid.
Af filologen ser man egendomligt nog ej
heller några eller åtminstone blott svaga drag
i dessa studier. Så godt som aldrig griper
Lysander tag i någon skriftställares språkliga
egendomligheter, karakterisande hans
ordskatt, hans bildvärld eller något af de tusen
språkliga drag i en skalds diktion, genom
hvilka man kan komma en poets individualitet
in på lifvet. Nej, det är alltid själfva
idéströmmen, själfva den andliga lifsnerven hos
författaren, som Lysander vill följa och
klargöra. Och han lyckas härutinnan, icke blott
på grund af oneklig spekulativ och
psykologisk begåfning, utan äfven på grund af
det vida, fördomsfria och kärleksfulla i sin
uppfattning. En dogmatisk natur skulle icke
sä väl och så oväldigt kunna framhålla så
olika och så egendomliga själsriktningar som
Kierkegaards kristliga opposition mot
statskyrkan, Shelleys revolutionära och
idealistiska fritänkeri och Pulcis lekande,
renäs-sans-indifferenta skepsis. Därför, om ock
några af Lysanders litteraturhistoriska
uppsatser — som den skäligen tomma öfver
Dante — kunnat stanna i sin afglömda
tid-skriftsgömma, äro många rent ypperliga.
Detta gäller särskildt hans essays öfver
Shelley och Pulci.

Lysanders framställningssätt är lifligt och
angenämt. Han gifver ofta sina ämnen en
halft novellistisk inramning, och det är
därvidlag -särskildt de kära reseminnena från
Italien, som han använder, och man känner,
att Italien stod för honom i ali romantikens
molnlösa härlighet, »Leopold Roberts» Italien,
som man kallat det. — Stilen kunde vara
mer populär; den vanprydes af alltför mycket

filosofiska termer och andra »konstord» —
men har till gengäld icke sällan en rent
poetisk färgläggning. Hur effektfull är t. ex.
icke en sådan bild som följande, där förf.
liknar namnföljden i almanackan vid »en
visserligen bleknad men ännu af
gammaldags prakt styf mässhake». Välgörande verka
också här och hvar smått humoristiska
vändningar och roliga aforismer — såsom att
»man icke vederlägger en antipati» eller
följande: »att bestämma någon som
karakters-lös är att förtvifla om att kunna intränga i
hans väsen, det är att spela bankrutt i sin.
människokännedom».

Allt i allt förtjänar denna samling de
bildades beaktande; om också ett och annat i
denna på frågor och uppslag så rika bok
tarfvar sin motsägelse, 1 är den lärorik och
sporrar till själfläsning på många, vidt skilda
fält.

O. L.

Svenska Akademiens Handlingar från år 1886.

5:te delen. Stockholm. P. A. Norstedt & Söner.

Svenska akademien har för ej länge sedan
utsändt sina handlingar för 1890. De
innehålla E. Tegnérs direktörs-tal, C. Snoilskys
»Svensksund» och, såsom vidlyftigaste
beståndsdel, C. R. Nybloms »Minne af
öfverintendenten friherre C. F. Adelcrantz». Det
första ett lika varmhjärtadt som högstämdt
upprop till nationalkänslan, det andra ett
stolt prof på skaldens praktfulla diktion och
det sista en sakrik och bredt anlagd
konst-och kulturhistorisk skildring.

Gustaf III lät skrifva i sin akademis stadgar,
att »akademiens yppersta och angelägnaste
göromål vore att arbeta på svenska språkets
renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper
som särdeles i anseende till skaldekonsten
och vältaligheten».

Och i öfverensstämmelse därmed spelade,
under akademiens äldre tid, det vittert
for-mala elementet, den »vältaliga» stilen, en
mycket hufvudsaklig roll i det akademiska
författarskapet, äfven i de större
prosa-af-handlingarna. Ja, då man läser akademiens
äldre handlingar, får man ofta det intrycket,
att den »vältaliga» formen, icke innehållet

1 Åtskilliga oegentligheter i fakta och uppgifter
skulle förf. säkerligen undanröjt, om han själf
redigerat sin samling. Märkligt är det (se s. 22),
att Lysander kunde följa Aschbach i dennes
misslyckade hypotes om förfalskningen af Hrotswiths
komedier. Dock här är icke platsen att belysa dylika
litteraturhistoriska oegentligheter i den döde
författarens framställning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free