Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Legenden om fågelboet. Berättad af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Legenden om fågelboet.
Berättad af Selma Lagerlöf.
atto, eremiten, stod i ödemarken och
bad till Gud. Det var storm, och
hans långa skägg och tofviga hår fladdrade
omkring honom som de vindfarna
grästuf-vorna på krönet af en gammal ruin. Dock
strök han ej håret ur ögonen eller stack
skägget inom bältet, ty han höll sina
armar upplyftade till bön. Allt ifrån
soluppgången hade han lyftat sina
knotiga, håriga armar mot himmeln, lika
outtröttligt som ett träd ditåt sträcker
sina grenar, och han ämnade stå kvar
så allt intill kvällen. Han hade en stor
sak att bedja om.
Han var en man, som erfarit mycket
af världens ondska. Han hade själf
förföljt och plågat, och förföljelser och
plågor från andra hade kommit på hans
del, mer än hans hjärta kunde bära. Så
drog han ut på den stora heden, gräfde
sig en håla i flodstranden och blef en
helig man, hvars böner hördes vid Guds
tron.
Hatto, eremiten, stod där vid
flodstranden utanför sin håla och bad sitt lifs
stora bön. Han bad Gud, att han måtte
låta domens dag inbryta öfver denna
onda värld. Han kallade på de
basun-blåsande änglarna, som skulle förkunna
slutet på syndens välde. Han ropadepå
blodhafvets vågor, som skulle dränka
de orättfärdiga. Han kallade på denna
pest, som skulle fylla kyrkogårdarna med
högar af lik.
Rundt omkring honom var öde hed,
men ett litet stycke högre upp vid
flodstranden stod en gammal pil med kort
stam, som svällde ut öfverst till en stor
hufvudlik knöl, från hvilken de nya
färskgröna grenknippena växte ut. Hvarje
höst brukade den plundras på dessa
friska årsskott af invånarne i det bränsle-
fattiga slättlandet. Hvarje vår sände
trädet ut nya, smidiga skott, och under
stormiga dagar sågos dessa fladdra och
svänga kring det, liksom hår och skägg
fladdrade kring Hatto, eremiten.
Ärleparet, som brukade lägga sitt bo
öfverst på pilens stam inne bland de
uppspirande kvistarna, hade ämnat börja
sitt byggnadsföretag just denna dag.
Men bland de våldsamt piskande
grenarna funno fåglarna ingen ro. De
kommo flygande med säfstrån och rottägor
och vinterstånden starr, men de måste
vända om med oförrättadt ärende. Då
märkte de just den gamle Hatto, som
anropade Gud om att stormen måtte
varda sju gånger våldsammare, på det
att småfågelnästet måtte bortsopas och
örnaredet förödas.
Naturligtvis kan ingen nu lefvande
begripa, hur mossig och förtorkad och
knotig och svart och olik en människa en
sådan där gammal hedbo kunde vara.
Skinnet satt så stramt öfver panna och
kinder, att han mest liknade en
dödskalle, och man såg blott på ett litet
glimmande i botten af ögonhålorna att
han ägde lif. Och kroppens förtorkade
muskler gåfvo den ingen rundning, utan
den uppsträckta bara aVmen bestod blott
af några smala benpipor, klädda med
tillskrynkladt, hårdnadt, barkliknande
skinn. Han bar en gammal, tätt
åtsittande, svart kåpa, han var brunbränd
af solen och svart af smuts. Endast
hans hår och skägg voro ljusa,
bearbetade af regn och solsken, tills de
kommit att få samma gröngråa färg som
pilbladens undersida.
Fåglarna, som foro omkring och sökte
boplats, togo Hatto, eremiten, för att
vara en annan gammal pil, stäckt i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
