Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett återseende. Skiss af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett återseende.
Skiss af Ernst Lundquist.
’ n gassig eftermiddag i juli med
dallrande luft och icke en sky på
den hvitblå himlen. De stora askarna
vid grinden stå och sofva med orörliga
blad, fåglarna sitta gömda inne i
syrén-häckarna och tiga, de prunkande
petu-nierna på sina cirkelrunda rabatter
sträcka törstigt ut sina bägare. leke
ett ljud; blott en ensam humla surrar
i de blodröda pelargonerna omkring
verandan. Midt för trappan ligger en
liten gul, svartnosig hund och steker
sig i solhettan; då någon af hans
dödsfiender flugorna kommer honom för
nära, orkar han endast plira med det
ena ögat, men sluter det genast igen
med en suck af välbehag.
I skuggan af granhäcken är
kaffebordet dukadt, och där sitta alla
familjens medlemmar i sina svalaste
sommarhabiter, herrarne utan löskrage och
halsduk, damerna barhufvade, alla med
tunga ögonlock och svettpärlor i
hårfästet. Det är redan en lång stund
sedan husets gifta dotter sade någonting
om den starka hettan; sedan har ingen
yttrat ett ord. Hennes far, patron
Hofberg, sitter och skramlar omedvetet med
sin nyckelknippa, ty hans händer äro
ogärna utan sysselsättning, frun i huset
dricker halfsofvande sin påtår, och
må-gen sitter makligt i hörnet af järnsoffan
med de långa benen utsträckta i gräset
och ögonen med ett tomt och tanklöst
uttryck stirrande bortåt bakgården, där
en lång rad af höns sitta nedhukade i
den smala skuggstrimman utmed
visthusväggen.
Plötsligt glimtar det till i unga herrns
ögon, och han. tycks vakna. Han har
sett ett hufvud stickas fram vid
span-målsbodens knut. Han är inte riktigt
säker pa, att det ej är en hallucination.
»Ser du någonting där borta vid
knuten, Ida?» frågar han tveksamt sin
hustru.
Men Ida ser ingenting, ty hufvudet
har genast dragits tillbaka igen. Nu
dyker det åter fram, och nu kan hvem
som helst se, att det är en bondgumma
i svart silkessjalett, som står där och
håller utkik och inte törs fram.
Ingen låtsade om henne, och då
måste hon gripa sig an till sist. Hon
kom långsamt seglande framåt
sandgången, en lång, mager, heldagsklädd
figur med ett hopvikt kläde emellan
de brunstekta, ådriga händerna. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
