Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
ESAIAS TEGNÉR.
Bildens marterande med nålar omtalas
vid ungefär samma tid af Ovidius, som
med syftning på den trollkunniga Medeas
illbragder säger:
Afstånd gifver ej skydd: en bild hon formar af vaxet,
grymt i dess lefver hon sen borrar sin stingande nål.
Her. 6. 91 f.
Från Europas medeltid kunde många
exempel på dylik besvärjelse anföras.
Ännu 1617 var tron på dess kraft så
fast rotad inom de mest bildade
klasserna af Europas mest bildade nation,
att den ryktbare äfventyraren marskalk
d’Ancre’s gemål Leonora dömdes till
halshuggning och bränning å bål bl. a.
emedan hon med hjälp af en vaxbild skulle
hafva förhäxat Maria af Medici, Henrik
IV:s drottning.
I fransmännens språk har man ännu
ett eget uttryck för detta slags
häx-dåd: man nyttjar därom ordet envoüter,
som anses bildadt ur ett latinskt verb
invultuare, af vultus »ansikte, uppsyn».
Ordet skulle alltså från början helt
oskyldigt lia betecknat blott »porträttera».
I äldre tider förekom stundom att
besvärjaren formligen döpte vaxbilden med
vederbörande persons namn. Detta
naturligtvis i afsikt att ännu kraftigare, än
genom blotta formlikheten kunde ske,
identifiera kopian med originalet.
Kättare och svartkonstnärer kunde
nog under medeltiden gå ända därhän,
att de »envoüterade» själfva Kristus.
Åtminstone omtalar E. Gebhart (På Petri
stol s. 13) ett dylikt fall.
Den föreställning, som från början
ligger till grund för envoüteringen, är
tydligtvis just densamma som bildat
utgångspunkten för bruket af s. k.
»sympatikurer»: föreställningen att en
handling, hvilken man företager mot det som
representerar någon eller något (en person,
en kroppslem, en vårta o. s. v.), i andra
hand drabbar själfva förebilden.
Sympati betyder ju egentligen ssam-lidande»,
delaktighet i det lidande eller öfver
hufvud i den behandling, som kommer
någon annan eller något annat till del.
På sitt sätt röner ett dylikt
åskådningssätt än i dag ett slags officiellt
erkännande, då man talar om att
»hals-’ *
hugga in effigien, att »vigas genom
representant» o. d.
I Bondesons »Historiegubbar på Dal»
(s. 148 f.) återfinna vi på nordisk mark
och i moderniserad gestalt det mot
Mo-hammed använda trolldomsförfarandet.
En af »gubbarna» har där åtskilligt att
upplysa om frimurarna, ett sällskap, som
folket ju mångenstädes ser med
misstänksamma blickar och understundom t. o. m.
låter heta »frimördarna». Gubben vet
bl. a. berätta, att dessa hafva en stor
sal, där bilder af samtliga ordensbröderna
stå uppställda. Skulle någon af bröderna
bryta sitt svurna löfte, går
»frimuraremästaren» in i denna sal, väpnad med
en tveeggad silfverklinga, och
genomborrar utan vidare brottslingens bild.
Hvarhelst i världen den skyldige än må
befinna sig, störtar han då genast död till
marken.
Men långt allmännare spridd och långt
ålderdomligare uppträder den här
behandlade folktron i en något ändrad form.
Enhvar känner ordet »ryggskott» som
beteckning för ryggvärk, men icke alla
torde besinna, att detta ord har en
bakgrund af magi och trolldomsväsen. De
stundom nyttjade synonymerna
»lapp-skott» och »trollskott» äro mera
genomskinliga. Lappar (och finnar) ha från
gammalt af sina skandinaviska grannar
ansetts förfarna i hemliga konster.
G. v. Dübens arbete om Lappland
lämnar oss nyckeln till dessa ord. Den
trollkunnige lappen äger, såsom man där (s.
272) får veta, en liten båge af renhorn, med
hvilken han kan nå sin fiende på
obegränsadt afstånd. Han behöfver endast
förfärdiga en bild af den person, han vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
