Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Karl Mikaël Bellman. Biografiskt utkast af Nils Erdmann
- 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karakterer, stämningar eller scener. »Hans
gester, hans röst, hans spelning äro
oförlikneliga. Jag har ännu i all min lifstid
ej skrattat så mycket».
Troligen var det här som man uppförde
hans idyll, dramat Det lyckliga
skeppsbrottet, 1766. Det spelades på
Andreas-dagen, d. v. s. på Anders. Här
gör han ock sin kur för Inga Greta
Lissander, värdens 32-åriga dotter, som han
är kär i. Många af de poem, han skrifver
till hennes lof, andas en mycket djupt
känd fröjd öfver hennes mat — han
njuter af hennes stekar, sockermunkar och
korfvar:
Pris vare den mig föder,
stor tack till den mig göder!
— men äfven hjärtat har del i alla dessa behag:
När hon blinkar och hon ler,
hvar blodsdroppe i mig brinner
— — — — — — — — — —
Ja, min sköna, jag är såld
utan minsta förbehåld.
En annan af hans bekanta var
stadsaktuarien Zetherman, hvilken förde ett
gladt och särdeles gästfritt hus, ej blott
på Helgeandsholmen, där han ägde en
fastighet, utan äfven på Follan, hans
sommarnöje vid Magelungen. Där
brukade Bellman roa med sina visor och
skrifva lustiga tidningar, anspelande på
vännerna. Där ser han under hösten 1773
de båda flickorna Norman, för hvilka
han börjar låga. Isynnerhet blir han kär
i den musikaliska Vilhelmina, oaktadt
äfven hon öfverskridit sin ungdom. Han
friar, men får en korg — släkten vill
icke ha honom. »Släkten», skrifver
Gjörwell 1774, »som fann ingen uträkning
vid detta giftermål på köksspiselns
vägnar, gjorde hela detta backanaliska
äktenskap om intet».
Ibland är han inviterad till öfverdirektör
Stapelmohr, hvilken ju, som han själf,
tjänstgjorde i tullen. I Stapelmohrs unga
dotter, den spirituela Anna, träffar han
en person, som uppskattar hans geni.
Han lämnar henne bland annat sina epistlar
att skrifva af, han drömmer om hennes
bild och älskar henne i tysthet. Dock
blef hon icke hans — hon äktade Elis
Schröderheim.
Han var äfven en kär gäst bland den
tidens unge ämbetsmän, hvilka förde ett
gladt lif, alldeles som han själf.
Schröderheim, som vid 17 år började sin
karrier och 1773 befordrades till kanslist,
en yngling, som skrifver vers, roar sig
och är kvick och dessutom är i hög grad
ansatt af sina björnar; Tilas, en ung
baron, en skaldefrände till Bellman,
angenäm och belefvad, öfverhopad af skuld,
»lat, vällustig», skrifver hans vän
Bergklint; Hallman, den lille spetsige,
plirögde dramaturgen; »den osmaklige Kexél»,
ordensskalden och sångaren, en af den
store Bellmans mest lyckade »apor»,
senare en af gäldstugans »beaux-esprits»,
som de kallades — alla hörde till
diktarens omgifvande vänner. Andra, som
då och då träffa honom i staden, äro
den unge Armfelt, nu officer vid gardet,
magistern, sedermera ärkebiskop Troil,
kanslisten, sedermera landshöfdingen af
Ugglas, Fredenheim, Fischerström, Johan
Gabriel Oxenstierna.
Medelpunkten i kretsen af dessa
kvickhufvud är en blek man, hvilken har tagit
plats vid bordet i rummets midt. Under
det att han läppjar på remmaren, som
är bräddad, gnolar han för sig själf, sakta,
med sluten blick. Så börjar han sjunga,
eldig och inspirerad. Tonerna välla fram
jublande ur hans bröst, och allt efter
som han sjunger, känner han detta rus,
som skalden i sina bästa ögonblick måste
känna.
Bellman var af naturen vek, svag och
opraktisk, delande sina samtidas lättsinne
och njutningstörst. Däremot var han alls
ingen drinkare, såsom Fredman, äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0104.html
